Utbildningsminister Mats Persson sÀger till SVT att han inte kan lova allt Ät alla och att det Àr tuffa tider. Det Àr bekanta ord. Alla mÄste bidra, och av nÄgon anledning Àr det alltid kulturen som mÄste bidra mest, i förhÄllande till sina resurser. I alla fall nÀr högern sitter vid rodret.
I augusti skrev Stefan Jonsson, professor pĂ„ LiU, en uppmĂ€rksammad krönika i Dagens Nyheter, med anledning av Borgerlig samverkans kulturpolitik. Det handlade om enorma nedskĂ€rningar i kultur- och fritidsbudgeten. Om KFUM, som i ett slag blev av med nĂ€stan hela sitt verksamhetsstöd till sommaraktiviteter i Folkparken. Om avgiften till kulturskolan som höjdes. Om att kultur- och fritidskontoret la ned, och dess frĂ„gor flyttades till ett gigantiskt âtillvĂ€xtkontorâ. Och inte minst; om planerna pĂ„ att sĂ€lja ut Louis De Geer, vilket följaktligen skulle hota symfoniorkesterns existens.
Stefan Jonsson menade att politiken speglar en nyliberal kultursyn, med fascistoida undertoner. En syn dÀr kulturens enda funktion i samhÀllet Àr att smörja kapitalismens kugghjul. Det utesluter den smala, udda och utmanande kulturen.
PĂ„ precis samma sĂ€tt Ă€r det med studieförbunden. Högern har aldrig missat en chans att ondgöra sig över studiecirklar som framstĂ„r som allt för udda. âSka skattepengar gĂ„ till sĂ„nt hĂ€r?!â, kan de utbrista.
Dessutom finns en förestĂ€llning om att kulturens försvarare stĂ„r för snobbism. En âbortskĂ€md kulturelitâ kallade kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) sina meningsmotstĂ„ndare i sitt svar till Stefan Jonsson.
Och i kommunfullmÀktige utbröt en absurd ordvÀxling om Tomas Ledin, dÀr det antyddes att oppositionen var emot nÀmnde man, och dÀrmed emot folklighet.
Men kulturen har ett egenvÀrde, och mÄste fÄ vara mer Àn det kommersiella. Den mÄste fÄ finnas för att den skapar mening och möten. För att den ger mÀnniskor egenmakt, och tÀcker upp dÀr samhÀllets institutioner brister. För att den skapar vÀrme i en allt kallare vÀrld. En viktig funktion för den offentligt finansierade kulturen Àr ocksÄ att göra all kultur tillgÀnglig för alla -- Àven för de som saknar medel. Det var dÀrför arbetarrörelsen en gÄng bildade ABF, som Sveriges första studieförbund.
NĂ€r den offentliga finansieringen dras in Ă€r det alltsĂ„ inte rika kultursnobbar som drabbas. Det Ă€r de som inte lĂ€ngre kommer ha rĂ„d att gĂ„ och titta pĂ„ symfoniorkestern, eller sĂ€tta sitt barn i kulturskola. De som behöver trĂ€na sin svenska, men inte lĂ€ngre kommer kunna gĂ„ pĂ„ sprĂ„kcafĂ©. Ăldre som inte lĂ€ngre kommer kunna gĂ„ pĂ„ kurs för att lĂ€ra sig anvĂ€nda mobil och dator. Ofrivilligt ensamma, som förlorar sina trĂ€ffpunkter. Ungdomar med musikdrömmar, som inte lĂ€ngre kommer ha nĂ„gonstans att repa. Det Ă€r de som bor utanför de stora stĂ€derna, som blivit av med sin samhĂ€llsservice, men i alla fall har sitt studieförbund.
Det gör inte bara samhĂ€llet âtrĂ„kigareâ, som Sophia Jarl sa till NT hĂ€rom Ă„ret, om sin egen politik. Det ger ett samhĂ€lle som dras isĂ€r. Det blir rent av omĂ€nskligt.
I dagarna pÄgÄr Kulturnatten för fullt. Det Àr en kulturnatt i upprorets tecken. Studieförbunden stÄr för en stor del av de aktiviteter som ordnas i stadens skrymslen och vrÄr, dÀr det fria skapandet stÄr i fokus -- lÄngt frÄn Sophia Jarls sjÀladödande vision. PÄ lördagen kommer det demonstreras. Talkörer kommer eka mellan husen, och mÀnniskor kommer fatta varandras hÀnder i en symbolisk, skyddande kedja runt Louis De Geer.
Det Àr den folkligheten som kan komma att bli den fria kulturens rÀddning. Resten av landet fÄr se och lÀra.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som stÀdare med fackligt engagemang. Hon Àr ocksÄ vÀnsterpartist och krönikör i NT