LÄS MER: "Har väl några avslut som jag känner mig trygg med"

Glappet finns fortfarande kvar. Svårforcerat som en bred glaciärspricka till tryggheten på andra sidan strecket.

Vita Hästen är dyngsist i hockeyallsvenskan med ett hopplöst avstånd upp till säker mark.

Och ännu pyr det här och var i oroshärdarna runt hovarna efter allt som hänt utanför isen.

På så sätt är ingenting förändrat.

Men efter de två senaste matcherna är det plötsligt lite behagligare att ligga sist. Inte alls mysigt på något sätt, men inte lika svinkallt och ogästvänligt.

Fem av sex poäng och Vita Hästen är obesegrat i år. Sånt kändes fullständigt osannolikt inför jul.

Det var så länge sen klacken sjöng loss, publiken i Himmelstalundshallen stod upp och applåderade in till slutet.

Det var spännande att se var uppföljningen till den befriande fredagssegern mot Västerås skulle ta Hästen.

Artikelbild

Under helgen tände den uppenbart insomnade förhoppningar. Efter alla förluster pratades det hockey på stan igen.

Vinsterna blåste in frisk luft i hallen. Som att öppna fönstret i en övervintrad sommarstuga. Det unkna och instängda drog bort. För några dagar var hot och avgångskrav glömda. Ishockeyn var tillbaka.

Bland spelarna var det mindre anspänt efter matchen. Blickar vek inte undan, axlar sjönk ned. Det var svårt att inte unna dem glädjen, om den än är tillfällig inför hotande kvalserien.

Det finns alltså en stor skillnad i de här två matcherna mot de tidigare. Avsluten. Att få sätta tidiga mål, få energin av målen betyder uppenbart så oerhört mycket. Som när Mattias Beck plötsligt får in sin första puck och han stärkt av det inte darrar det minsta i sitt matchavgörande friläge.

Starkt också av laget att komma tillbaka från Södertäljes ledning och kvittering för att slita sig till segern i förlängningen.

Viktor Kokmans straffräddning där visade vägen.

I det täta matchandet brottas laget med skadorna. Några tvingas kliva av ett tag och andra kommer tillbaka. Att få med August Gunnarsson och Christopher Fish igen var viktigt.

Hästen står inför en vinter med extremt svåra uppgifter. Den tunna och skadedrabbade truppen måste hålla ihop, hålla sig frisk och fortsätta näst intill överprestera.

Att gå på tre femmor match efter match sliter hårt och ökar risken att råka ut för nya skador. Det är ett vågat spel, men enda vägen utan förstärkningar.

Samtidigt måste valberedningen få fram nytt folk som har mod och passion att ta på sig styrelseuppdrag.

Kanske den allra svåraste utmaningen.