1 Gyllander. 4 Eriksson. 17 Rauge.

Sida vid sida hänger de där i taket i Himmelstalundshallen. Tröjorna som vittnar om tider som varit och hjältar som betytt mycket för ishockeyn i stan.

Rickard Rauge tittar ut ur logen och upp mot taket där de hänger.

Artikelbild

| Rickard Rauge.

Han säger:

– Jag är jättestolt. Det tror jag även Conny och "Firsov" är. Det är en fin utmärkelse.

Efter att han varit borta från ishockeyn några år efter den egna spelarkarriären var han tillbaka i styrelsen för något år sedan. Och efter vinterns turbulens är det nu 55-åringen, civilt försäljningschef på Ahlsells, som är ordförande i både föreningen och i aktiebolaget. En månad har gått sedan han valdes tillsammans med en ny styrelse och nu vill Rauge se framåt.

– Det som har varit roligt – jag har varit med ett tag innan också, men det blir ännu mer påtagligt som ordförande – är att det finns ett jäkla engagemang.

Artikelbild

| Rickard Rauge.

Du gillar det, att fånga upp sådant och prata med alla?

– Ja, det tillhör rollen.

Artikelbild

| Rickard Rauge.

Hade du några betänkligheter för att ställa upp?

– Egentligen inte. Känslomässigt var det inget snack, men det var mer vad det innebär tidsmässigt? Är jag rätt man? Men jag kände nog ganska fort att jag hade stöd, bland företag också som tyckte jag skulle ta det.

Artikelbild

Alla vet att det varit turbulent, känner du att ni hittat en arbetsro?

– Jag känner det. Sedan skulle man alltid ha velat kommit längre, men man måste ha lite tålamod. Det tar sin tid. Vi visste när vi gick in i det här var vi ligger. Det är den stora utmaningen, vi ska ha ett bra hockeylag i stan. Och en bra förening.

Artikelbild

| Rickard Rauge.

För att nå dit behövs det en ekonomi som går hand i hand med ambitionerna. Den nya styrelsen har inlett med att göra en analys av läget, både när det gäller ungdomssidan, organisationen och ekonomin.

Hur skulle du beskriva ekonomin?

– Vi har gjort en bedömning att fram till den 30 april när vi ska lämna in handlingar för elitlicensen så måste vi få in tre miljoner för att klara den. Sedan får vi se om vi lyckas, men vi ser att vi kan göra det.

Kraven för att få elitlicens har skärpts, i år måste klubbarna i hockeyallsvenskan bland annat kunna uppvisa ett eget kapital på två miljoner kronor. Tufft för de flesta. Vita Hästen har jobbat hårt för att kapa kostnader och betat av skulder de senaste åren men på intäktssidan finns mer att hämta, säger Rauge – speciellt en säsong som gått som den gjort hittills.

Hur hittar man tre miljoner på några månader?

– Det är tufft, vi behöver öka våra intäkter på något sätt. Vi måste vända oss till marknaden och det har vi gjort på olika möten. Vi får se vad det ger.

Är det de svaga resultaten som påverkat?

– Ja, kollar man på lokal marknad har vi tappat 1,6 miljoner, och på publikintäkter 1,4 miljoner. Vi ligger sist, det är inte så konstigt.

Skulle klubben inte klara elitlicensen i vår så är det ingen akut fara. Hänger man kvar sportsligt så skickas man inte ner på grund av det. Då får man gå in i ett så kallat kontrollår – skulle det däremot vara samma sak nästa år igen så tvångsdegraderas man.

– Fyra lag i allsvenskan är i ett kontrollår idag, det mest kända är AIK. Vi vill undvika det om det går, det blir lite tuffare när man har luppen över sig. Vi tittar organisationsmässigt framåt också, hur ska vi organsiera oss? Ska vi vinna hockeyallsvenskan 2023 måste vi veta hur vi gör det.

Är det ett mål?

– Ja.

Hur gör ni det?

– Det hänger ihop, sportsligt, ekonomin, marknad och arenan. Det jobbar vi med idag, hur vi ska utveckla det. Vi har redan tagit beslut på ungdomssidan, där vi satt en plan för hur vi ska jobba och det kommer vi göra runt A-laget ockå. Det går hand i hand, ungdomsidan behöver ett bra representationslag och representationslaget behöver en bra ungdomssida så att man kan slussa upp unga spelare. Grunden är alltid föreningen, som äger majoriteten av aktiebolaget (där A-lagsverksamheten drivs). Det får man aldrig glömma.

Med den röda Vita Hästen-halsduken runt halsen över den mörka kavajen pratar Rickard Rauge engagerat om hur han vill att man ska bygga egna produkter, men också hur man ska spela och vilken typ av spelare man ska ta in.

Allt ska sättas på pränt, att skapa en plan för verksamheten.

– Vi pratar mycket människor, bra karaktärer. Spelare som gör andra bättre. Det är de värdena vi kommer jobba med, det är så det moderna ledarskapet ser ut.

Redan när han klev in i rollen som ordförande slog han fast att han ser uppdraget på lång sikt. Om medlemmarna och aktieägarna röstar fram honom även på kommande årsmöten/stämmor stannar han gärna. Det handlar inte om en "brandkårsutryckning" bara under våren.

– Jag tror på långsiktighet och tålamod. Och att bygga organisationer med rätt individer på alla nivåer. Det gäller att hålla sig till sin plan även om det kommer att hända saker på resans gång. Vi vill inte vara ett hockeyallsvenskt lag som ligger sist.

Men där ni ligger finns en risk, hur illa vore det om det slutar i hockeyettan?

– Klart att det vore illa. Man måste ha med sig det i huvudet att det kan bli så, även om jag inte tror det eller har den arbetshypotesen. Man måste ha en plan B så man inte blir lamslagen. Hamnar vi där ligger det långsiktiga målet ändå kvar, vi ska inte vika från det. Men det är möjligt att vi får skjuta på det till 2024 eller 2025 i så fall.

Finns det utrymme i Norrköping att slåss om SHL-platser?

– Ja, det är jag ganska övertygad om.

Du har varit där.

– Så är det, svarar Rauge med ett leende om sin egen karriär på isen.

Stockholmaren kom till Vita Hästen 1986 och blev kvar i stan. Det var också ytterst nära att det blev steget upp i elitserien 1990 när man föll på målsnöret i kvalserien.

Rickard Rauge blev på något sätt symbolen för hur laget spelade ishockey på den tiden.

Kraft, tyngd och energi.

– Det blev kanske så, men vi hade ett jäkla härligt gäng som drog det tillsammans och utmanade varandra. Det var roliga år. Jag kom själv från Stockholm och när släkt och vänner kom ner hade de aldrig varit med om den stämningen som var här. Vi var vana att spela inför 200. Och det är också en grej, hur ska vi locka fram det igen? Om vi har drygt 2 000 nu, även om det kanske inte fysiskt alltid är så många här inne, så är det ändå en bra grund. Vi får ta det därifrån.

Första året i hockeyallsvenskan (2014-2015) var ni nästan där.

– Då upplevde jag det som att det var mer drag än när vi spelade. Det var häftigt, det har man på näthinnan och vill uppleva igen.

Bästa minnena från din tid som spelare?

– Det är kvalserien 1990. Den är egentligen både det bästa och det värsta minnet med tanke på slutet. Men vinsterna, vändningarna som vi gjorde ... det hände så mycket saker. Vi åkte fraktplan till Umeå. Det var väldigt speciellt. Utöver det tänker jag på några playoffmatcher, bland annat mot Skellefteå. Men jag skulle vilja komma ihåg mer, när man spelade var man så inne i det. Det är mest fragment kvar.

Nu är rollen en annan, men känslorna för klubben han förknippas så starkt med är samma som då. Och det blir en spännande vår nu också – om än med lite mer kniven på strupen.

– Jag är ändå ganska trygg. Vi spelar bättre nu, med mer självförtroende. Det är unga killar. De vill prestera men när de inte gör det är det tufft. Det är också något man kan ta till sig i en organisation. Hur jobbar man med sådant? På min tid var det bara att säga att man skulle gå ut och köra men så är det inte längre.

Ser ni att Leif Strömberg är rätt tränare för er?

– Ja, vi jobbar utefter det. Vi kommer inte att vara nere och kladda för mycket. Sedan måste vi se vad vi ger för stöd. Är du en ensam tränare, en duo eller en trio, som förlorar är det klart att det påverkar, vi är alla bara människor.

Handlar det om att stärka upp ledarstaben?

– Det är mer att vi runt omkring diskuterar frågor med honom, han måste få den tiden och dialogen. Det är det vi kan ställa upp med. Jag vet hur hockey funkar, det är ingen raketforskning. Det är sådana här bitar vi tittar på fram mot 2023 också.

Då ska det vara fler i organisationen runt A-laget?

– Så är det, då kan man inte vara så få om allting.