På sjunde plats i elitserietabellen hamnade Västervik Speedway 2004. Det var lite mer än vad man kunde förvänta sig då Tomasz Gollob var enda toppföraren och ungtuppar som Niels-Kristian Iversen och Tomasz Chrzanowski fick chansen.

Att Västervik skulle kunna utmana finallagen Vetlanda och Masarna – med förare som Rune Holta, Wieslaw Jagus, Tony Rickardsson och Leigh Adams – fanns inte på kartan.

Västervik fick nöja sig med en mittenplacering utan att göra något större väsen av sig förutom en överraskande segerrad inledningsvis med en Jörgen Hultgren som presterade på topp.

Där och då kunde Västervikspubliken inte drömma om framgångarna som skulle komma säsongen efter.

Med ett säkrat SM-guld inför 7 264 åskådare på ett Ljungheden som kokade i de kyliga höstvindarna.

Men dit kommer vi längre fram i texten.

Västerviks lagbygge började snickras ihop under hösten 2004. Tomasz Gollob, Jacek Gollob, Tomasz Chrzanowski, Niels-Kristian Iversen och Matej Ferjan var de utländska förarna som stannade kvar.

En solid stomme.

Men guld?

Det föreföll orealistiskt.

Tre nyförvärv skulle dock ansluta som skulle visa sig tillföra mycket. Framför allt en dansk 27-åring som hade två raka säsonger i elitserien utan att rosa marknaden; i Västervik och Masarna.

– Det viktigaste är att lagandan är bra. Det hjälper mycket om stämningen mellan förarna är bra, sa Bjarne Pedersen till VT efter att han skrivit på kontraktet.

Bjarne Pedersen skulle komma att få en pangsäsong där han individuellt blev sexa i GP-serien.

Övriga två nyförvärv var polske Sebastian Ulamek och Peter Ljung, numera en ikon på Ljungheden, eller Hejla Arena som anläggningen nu officiellt heter. Både Ulamek och Ljung rekryterades från ärkerivalen Luxo Stars (Dackarna).

– I år har jag inte så höga mål, utan det viktigaste är att ha kul och då brukar oftast resultaten komma, sa Peter Ljung.

Västervik hade helt plötsligt ett intressant och slagkraftigt lag. Något som märktes i förhandstipsen där Västervik tippades frekvent bland medaljlagen. Guldet väntades emellertid hamna i Vetlanda och VMS Elit.

– Det är skoj att andra uppmärksammar hur jag satt ihop truppen. Det var min målsättning att vi skulle få ihop ett bra lag och jag känner mig rätt så nöjd, sa avgående lagledaren Patrik Olsson.

Avgående?

Ja, faktum är att Patrik Olsson kategoriskt efter sista matchen 2004 menade att han inte skulle fortsätta.

Det där skulle komma att ändras.

Till stor glädje för båda parter med tanke på hur utfallet blev.

Patrik Olsson blev ensam lagledare, men fick hjälp och stöttning från Jörgen Johansson, Marvyn Cox och Peter Helgesson.

– Målsättningen har hela tiden varit att behålla Patrik som lagledare, men den stora knäckfrågan har varit att hitta en praktisk lösning, sa Västervik Speedways ordförande Lars Belfrage.

26 april var det så dags. Elitseriepremiären var äntligen kommen. Västervik vann klart, 53–43, hemma mot Rospiggarna.

Men det uppstod en del frågetecken för de drygt 1 600 åskådarna på plats runt ovalen.

Bjarne Pedersen tog bara 5+2 poäng på fem heat.

– Jag testade flera saker, men fick det inte att fungera. Jag bör ta tio poäng för att jag ska vara helt nöjd med mig själv, sa Bjarne Pedersen som passade på att avverka sin sämsta insats för säsongen i första matchen.

Bar laget gjorde Tomasz Gollob med 17 pinnar på sex heat, endast slagen av Robert Sawina. Även Robert Rosén levererade stort med att håva in 10+3 på fem heat.

Kanske fick vi ett tidigt omen om vilken viktig roll "Robban" skulle visa sig ha när det drog ihop sig på slutet.

Vinsten mot Rospiggarna blev starten på ett inledande segertåg för Västervik. Det spelade ingen roll om de körde i röda och blåa eller vita och gula huvor – vinsterna radades upp.

I Motala togs en förkrossande seger med smått löjliga 66–30. Västerviksförarna åkte åttor runt Mark Loram, Kenneth Bjerre och Damian Balinski. Det var endast Stefan Andersson, sedermera mångårig lagledare hos Motalalaget, som stod upp.

Den fjärde raka segern på bortabana, något som är sällsynt inom speedwayen där hemmaplan är så ohyggligt betydelsefullt.

– Jag gör allt 100 procent och det ska gälla förarna också. Jag tillåter ingen att komma hit och ge 99 procent, sa Patrik Olsson som onekligen hade fått ihop det.

– Jag har varit redo i ett par veckor efter senaste skadan och jag har bara väntat på att få bli uttagen, sa Sebastian Ulamek som gjorde sin andra raka match i startsjuan efter att ha åkt på en skada inledningsvis av säsongen i Polen.

Hela åtta raka segrar mäktade Västervik att komma upp i. Något man ser mer sällan än en gåsgam över Gamlebyviken.

Men det satt hårt åt att ta den åttonde. Hemma mot Masarna blev det 49–47. Sebastian Ulamek säkrade segern i det näst sista heatet som han vann före Fredrik Lindgren och Magnus Karlsson.

Tony Rickardsson i Masarna kunde trösta sig med att han tog full pott, 17+1 på sex heat, och tangerade sitt eget banrekord på 55,4 sekunder.

– Det här var nästan som en seger med tanke på att vi inte hade med Antonio med och bara förlorade med två poäng, sa Tony Rickardsson.

Totalt förlorade Västervik bara tre av 18 matcher i grundserien. Det var på bortabana mot just Masarna som det första nederlaget kom med 42–54. Västervik fick klara sig utan en snorig och febersjuk Tomasz Gollob.

– Det är lite lättare att köra som reserv jämfört som nummer två. Min första cykel fungerade så där, men jag byte cykel och tog med förgasaren från den första cykeln till den andra och då fungerade det bättre, sa Niels-Kristian Iversen som var mest framträdande i Västervik.

Under grundserien testade Patrik Olsson ett par olika uppställningar och gav några förare chansen. Andreas Lekander (en match), Robert Lönnblom (en) och Matej Ferjan (sju) tog aldrig en bofast plats i startsjuan.

I stället mynnade det här ut som den vanligast förekommande uppställningen:

1) Tomasz Chrzanowski, 2) Bjarne Pedersen, 3) Sebastian Ulamek, 4) Niels-Kristian Iversen, 5) Tomasz Gollob, 6) Peter Ljung, 7) Jacek Gollob.

Västervik vann serien och fick till slutspel med sig VMS Elit, Luxo Stars och Dackarna.

I semifinalen väntade ett länsderby mot Luxo Stars. En fest väntade – och Västervik var knapp favorit. Hur Patrik Olsson valde motstånd?

Han överlät det till slumpen.

– Jag hade två lappar, på den ena stod det Luxo Stars och på den andra stod det Smederna och lottdragningen utföll så att vi möter Luxo Stars, sa Patrik.

Västervik hade ett litet favoritskap på förhand som naggades i kanten.

Jacek Gollob bröt nyckelbenet i finalen av det polska mästerskapet.

Oro hos Patrik Olsson?

Knappast.

– Jacek har aldrig åkt i Målilla, medan Robban brukar köra bra där, konstaterade lagledaren.

Han visste vad han snackade om, Patrik.

Morgan Andersson var på den här goda tiden lagledare för Luxo Stars. Han skyfflade över allt vad favoritskap hette på Västervik.

– Det är inte så mycket vi kan göra åt det, utan vi får rätta oss efter Västerviks val. Det kommer dock att bli tufft eftersom vi möter seriens bästa lag och de är favoriter, vi kan slå ur underläge, sa Morgan Andersson.

13 september var det dags för den första semifinalmatchen i Målilla. En förlust med fyra-sex poäng mot ett Luxo Stars med Andreas Jonsson, Hans Andersen, Peter Karlsson och Sam Ermolenko hade varit godkänt.

Utfallet blev mer än så.

Västervik vann med 51–45 och tog ett jättegrepp om finalplatsen.

Från den matchen minns vi ett heat extra – det elfte. Hemmalaget låg under med sex poäng och toppade in Jonsson och Andersen i stället för Krzysztof Jablonski och Anders Ljung. Det luktade femetta och närkontakt för Luxo.

Det slutade med att Robert Rosén – efter en klassisk insats – besegrade både Luxo-stjärnorna. Det krävdes reprisbilder för att domaren skulle kunna avgöra om Robert eller Andreas Jonsson var först över mållinjen.

– Jag var frukantsvärt laddad och jag lovade mekanikern Christer Karlsson innan heatet att jag skulle vinna, sa Robert.

Tomasz Gollob, Bjarne Pedersen och Tomasz Chrzanowski var delikata i matchen. Chrzanowski körde bland annat om Sam Ermolenko i sista kurvan då forne Västerviks-ikonen Sam försökte "bromsa" för att hjälpa fram lagkamraten Peter Karlsson.

Returen dagen efter i Västervik blev en eriksgata till seger för Västervik. Luxo Stars mosades med 58–38 och Västervik var i klubbens första SM-final någonsin.

Det var speedwayfeber i Ostkustens pärla.

– Jag trodde absolut att vi skulle vinna, men inte att det skulle bli så här stort. Den här gången fick vi det att fungera för alla förarna samtidigt, sa Peter Ljung.

Robert Rosén gjorde ännu en bra insats och skickade en signal till Jacek Gollob som kanske skulle bli aktuell till finalen om hans nyckelbensskada läkte snabbt.

– Jag tycker det ska mycket till om jag inte ska få köra finalerna, Jacek måste prestera något innan dess, sa Robert.

Hur Robert firade finalbiljetten?

Med att åka till Ringhals med Patrik Olsson där båda jobbade.

Ett break på två veckor väntade innan SM-finalen mot VMS Elit. Säsongens två giganter skulle göra upp om platsen på den svenska speedwaytronen.

David Ruud, som fick sitt genombrott i Västervik men nu körde i Vetlanda:

– Jag vågar egentligen inte ge mig in på något tips, men jag måste förstås tro på mitt eget lag, sa Ruud.

Bjarne Pedersen tänkte så här:

– Jag ser fram emot finalerna eftersom jag har varit i final tidigare och förlorat. Jag kommer att göra allt för att vi ska vinna och det skulle kännas speciellt kul att få vinna med Västervik, sa Bjarne.

Det blev tisdag, det blev höst på riktigt och Vetlanda motorstadion lyste upp i mörkret. VMS Elit mönstrade ett starkt och solitt lag med Lee Richardson, Wieslaw Jagus, Ales Dryml och Rune Holta i spetsen. Västervik körde med samma herrar som i semifinalen.

En förlust är aldrig rolig, men nederlaget som Västervik åkte på i Vetlanda var bara med två ynka poäng.

Som en seger i stort sett.

Bäst i Västervik?

Som så många gånger förr: Bjarne Pedersen, 14 inkörda poäng och endast besegrad av David Ruud.

– Det skiljer bara två poäng och det här ska vi ta. I kväll ska vi ta 50 poäng, sa Patrik Olsson.

Niels-Kristian Iversen hade legat magsjuk, men tillfrisknade i tid och gasade in en imponerande poängskörd.

– Det var starkt gjort av Iversen att ta 9+1 poäng med tanke på förutsättningarna, konstaterade Patrik.

Dagen efter skulle allt avgöras. Champagnen var på kylning i Västervik. Folket vallfärdade till Ljungheden. Det låg något stort i luften.

I luften låg även något annat, inte alls lika trivsamt: Regn.

Vid tiden för matchstart, 19.00, regnade det rätt rejält över ovalen. Risken var överhängande att returen skulle skjutas upp. Oron spreds i publikhavet.

Att det senare slutade regna var ingen garanti för att tävlingen skulle bli av. Det fordrades ett hästjobb av banpersonalen för att få till stånd en bana i kördugligt skick.

Men det var precis vad banchefen Joakim Karlsson (ja, Antons pappa) och hans medhjälpare lyckades med.

– Vi var väl förberedda, det här är killar som kan sitt jobb, sa Västervik Speedways ordförande Jan-Erik Johansson.

Västervik fick en flygande start. Bjarne Pedersen satte nytt banrekord i första heatet, en tid som tangerades av Niels-Kristian Iversen i heat tre. Efter halva matchen ledde Västervik med 32–16.

Det började urskönjas en doft av guld mitt bland all metanol.

Inget kommer dock gratis här i livet och VMS Elit började käka sig in i tillställningen. Jason Crump vaknade, Ales Dryml var het – och Rune Holta körde om Robert Rosén på ett sätt som gjorde "Robban" så förbannad att han pekade finger åt norrmannen.

Det kändes orimligt inledningsvis, men en svensk mästare skulle inte koras förrän efter det sista skälvande heatet.

VMS Elit kunde – vid en femetta – fixa fram omkörningsheat.

Pulsen på läktaren var inte i viloläge. Inte blev den lägre när överförfriskade Vetlandafans kastade in flaskor i förstaböj och speakern – inte heller megaavslappnad – uppmanade till burop mot deras agerande.

Ut på banan åkte Tomasz Chrzanowski, Sebastian Ulamek, Ales Dryml och Rune Holta.

Det kändes vidöppet.

Förarna ställde sig tillrätta vid tejpen. Motorerna varvades upp. Starten gick. Ulamek tog täten in i första kurvan.

Och blir påkörd av Dryml.

Tiden stannade.

Visst skulle väl Dryml bli utesluten?

Eller Ulamek kanske föll billigt?

Domaren hade ett stort beslut att fatta.

Det var helt tyst runt banan.

Till domarens beslut aviserades av speakern.

"Vit förare utesluten".

Jublet runt läktarna visste inga gränser. Allt bara släppte. Västervik hade blivit svenska mästare. För första gången.

Och på tv-bilderna syntes det med all önskvärd tydlighet att det var korrekt att utesluta Dryml.

Karnevalsstämning utbröt på Ljungheden. En fantastisk säsong fick ett ännu mer fantastiskt slut.

– Elitserien är den starkaste ligan i världen och därför måste Västervik vara världens bästa lag, jublade Bjarne Pedersen.

– Att vi skulle ta guld kunde jag inte förvänta mig innan säsongen började, sa Niels-Kristian Iversen.

Inne i depån, tårögd av glädje, befann sig assisterande lagledaren Jörgen Johansson i ett lyckorus.

– Det går inte att beskriva känslan, jag är tårögd. Det kommer ta ett par dagar innan jag fattar vad som har hänt, sa Jörgen.

Hos gästerna var det desto deppigare. Draget att plocka in världsstjärnan Jason Crump till returen räckte inte.

– Det var en besvikelse, men inte så mycket att säga om. Vi förlorade guldet i början av kvällen, sa Jason Crump och syftade på VMS Elits usla start.

Dagen efter att guldmedaljen hade säkrats för Västervik, så firades laget på Stora torget. Det var smockat med folk som ville hylla sina hjältar.

– Västerviks kommun är fantastiskt stolta över vad laget har åstadkommit. Vi har satsat lite pengar och det vi har fått igen med mångfald, sa kommunstyrelsens ordförande Ivar Svensson.

Robert Rosén, som i sin 13:e säsong i Västerviksvästen äntligen fick vinna SM-guld, fick avsluta:

– Vilka härliga supportrar vi har, att det skulle komma så här många för att hylla oss trodde jag inte, sa "Robban".