Det där mörkret som tar fram det förtrollande skenet från strålkastarna. Höstkylig perfekt fotbollsluft.
En välmående kamratförening på trygg hemmamark, bekvämt lutade mot en sent framjobbad identitet som inte påverkas av att Simon Thern, Kalle Holmberg, Kasper Larsen och Maic Sema sitter på läktaren.
En som alltid är med numer och som alltid gör det bra är Filip Dagerstål. 22-åringen klev inte bara in till sin 24:e dust den här säsongen.
Han firade 100 matcher och Curva Nordahl visade sin uppskattning med en banderoll som löd: ”Filip Dagerstål – för alltid en av oss”.
Vi skriver det igen: 22 bast och 100 matcher. Sedan blåste Kristoffer Karlsson igång.
Men motpolernas möte blev aldrig någon match.
IFK Norrköping samlar upp lösa delar för varje dag, fäster dom på sin sammansvetsade maskin och är nu uppe sju raka hemmasegrar med 21–1 i målskillnad.
AFC Eskilstuna?
Nykomlingen har har använt 32 spelare under säsongen, 20 av dom nyförvärv.
Har plockat in Saulius gånger två för att panikrädda kontraktet men jag är lika lite avundsjuk på Sirmelus uppdrag som jag är på Cekanavicius.
Det här var fjärde gången som laget möttes det här året. Utvecklingskurvorna har stuckit iväg åt vitt skilda håll.
AFC:s pekar rätt ned tillbaka i superettan. IFK:s åt samma håll som mungiporna på Jens Gustafsson när han klappade in säsongens 13:e vinst efter slutsignalen.
Haksabanovic (duh duh duh) dunkade in ettan lågt och det är självklart även det talande för den här IFK-hösten där 99:an gör lite vad han vill när han känner för det.
Lars Krogh Gersons straff var i tacksam målvaktshöjd och hade räddats av Ole Söderberg om den varit lösare.
Alexander Fransson skjuter för sällan och behöver lysa oftare. Man kan säga att han gjorde det och lite till när han saftade iväg en sträckt vrist i nättaket innan paus.
3–0. 11–1 i avslut. Östersund och Helsingborg på Östgötaporten har varit utspelningar. Det här var något mer. Ett lättsamt träningspass.
Såna ”matcher” brukar dö och förlora sitt intresse.
Det här fortsatte att vara rätt myspysigt hela vägen, sett med IFK-ögon.
Jens Gustafsson insåg att det var ett perfekt läge att kasta in både Manasse Kusu och Pontus Almqvist tidigt. Men framför allt fick Isak Bergmann Jóhannesson, 16 bast ung, möta allsvensk mark för första gången.
Efterlängtat. Och andra matchen i rad som den talangfulla ungdomsgården får debutera. Kusu mot Örebro. Nu Jóhannesson.
Kapten Fransson dunkade till en gång till innan kvällen var över (smart nednickad av Henrik Castegren) men Pekings trea var redan klar och med den ett lyft i tabellen.
Efter att ha varit i det närmaste cementerat på sjundeplatsen lämnades IFK Göteborg och Häcken bakom Peking som får jaga vidare på en Europaplats.
Det ska mycket till för att hamna topp tre. Det ska mycket till för att det ens ska bli spännande men fortsätter IFK Norrköping att spela ut med samma okonstlade, självklara spel lär det fortsatta att ösas in mål.
Vi har självklart heller inget emot att se mer av Kusu, Almqvist och Bergmann Jóhannesson på vägen.
Vi fick en envägsgata mot allsvenskans jumbo. Nästa gång, redan på söndag, väntar ett väntar Falkenberg som också slåss för sin existens och kommer – till skillnad mot AFC – att uppträda som det.