Biståndsminister Isabella Lövin (MP) hycklade friskt under gårdagen, låt vara säkert omedvetet. Hon presenterade regeringens biståndssatsning gentemot Syrien och förklarade att det handlade om förebyggande arbete, inte bara nödhjälp när katastrofen väl var ett faktum.

Fast när det gäller det förebyggande arbetet med att krossa IS/Daesh bromsar Miljöpartiet som bekant, några svenska stridsflygplan till stöd för Frankrikes kamp mot Islamiska staten kommer vi inte att skicka.

Beslutet lär samtidigt ha tagits emot med överraskande blandade känslor inom Försvarsmakten. Resurserna är ansträngda nog som de är. Bluffen håller på att synas, den bluff som kallas vårens försvarsöverenskommelse och återupprustningen av försvaret.

Nedrustningen fortgår nämligen. Försvarsöverenskommelsen innebär en långsiktig budgetförstärkning om tio miljarder kronor årligen under den kommande femårsperioden, men pengarna kommer huvudsakligen i slutet av perioden och räcker ändå bara till hälften av vad förre överbefälhavaren Sverker Göranson krävde för att kunna genomföra gällande försvarsbeslut.

Räknat som del av bruttonationalprodukten fortsätter därför försvaret att sjunka. Som Mikael Holmström skriver i Dagens Nyheter 17/12 kommer vi 2018 att för första gången bidra med mindre än en procent av BNP till försvaret. Överenskommelsen ovan innebär i bästa fall bara att fallet dämpas.

En procent (knappt) i dag ska jämföras med de 2,5 procent Sverige lade på Försvarsmakten så sent som 1993. Sedan dess har andelen sakta men säkert sjunkit, så långsamt att få reagerat på nedrustningen. Härvidlag förtjänar inte bara socialdemokratiska regeringar och utan också ministären Reinfeldt hård kritik.

Inget av våra grannländer satsar så lite på försvaret som Sverige och genomsnittsnivån i Europa är 1,5 procent (och då har ändå många stater rustat ned efter det kalla kriget). Natos rekommendation är 2 procent.

En av våra grannar satsar långt mer än så. Ryssland avsätter 4,5 procent av BNP på sin krigsmakt...

Till detta ska läggas att Sverige inte är med i Nato och dessutom uppträder sniket mot andra EU-länder. Frankrikes (och USA:s) begäran om flyghjälp avslogs ju.

Det är en säkerhetspolitiskt utomordentlig farlig utveckling, som påminner om den bristande insikt för att inte säga fantasi som möjliggjorde höstens migrationspolitiska kollaps. Sedan tidigare innebar det generösa flyktingmottagandet att utrymmet för tillfälliga migrationsvågor var begränsat. När det stod klart att Sverige riskerade att drabbas av just detta, gjorde regeringen i praktiken ingenting under flera veckor.

Effekterna avspeglas i opinionsundersökningarna där Sverigedemokraterna nu snart är lika stora som Socialdemokraterna och Moderaterna. Invandringsfrågan bär fram SD, fast det finns fler frågor där partiet har potential att växa. Jämte Folkpartiet (numera Liberalerna) var SD det enda parti som krävde mer till Försvarsmakten än vad försvarsöverenskommelsen stipulerade. Även om det går att anföra specifik kritik mot SD:s försvarspolitik har partiet länge varit konsekvent i sin kritik mot både borgerlig och socialdemokratisk nedrustningspolitik.

Och som man bäddar får man ligga. Både säkerhets- och partipolitiskt.