I NT 5/2 varnade vi för att Sverige långsiktigt riskerade ett migrationspolitiskt sammanbrott, om vi inte anpassade flyktingmottagandet efter de realistiska möjligheterna att ta emot asylsökande och integrera dem i samhället. Det var långt före de senaste månadernas dramatiskt ökande flyktingström, men tecknen i tiden var tydliga nog för den som ville och vågade se dem.

De som likt exempelvis den tidigare migrationsministern Tobias Billström (M) dristade sig att tala om ”volymer” riskerade emellertid (precis som Billström fick uppleva) en synnerligen otrevlig offentlig debatt och i värsta fall brännmärkning som SD-vän och smygrasist. Samtidigt fördes överlag inte någon kritisk debatt i de etablerade medierna.

Nu har tiden för debatt för länge sedan passerats och precis som vi varnade för är den politiska bekvämlighetens räkenskapsdagar här. Nu är sammanbrottet nämligen en realitet.

De fromma förhoppningarna om att flyktingströmmen, mer eller mindre av sig självt, skulle dämpas så småningom har kommit på skam. I själva verket kommer det snarare fler asylsökande för varje dag som går, nästan 8 500 personer bara den senaste veckan.

Den omedelbara förklaringen är de stora problemen i Tyskland, där 40 000 människor redan bor i tält, medan hundratals flyktingförläggningar stuckits i brand och många flyktingar inte ens registreras. Drömmen om Tyskland håller därför på att ersättas av drömmen om Sverige och många reser vidare. Om Sverige nu längre är så mycket dröm att komma till.

På onsdagskvällen fanns det till exempel planer på att bussa närmare 100 asylsökande till Migrationsverket här i Norrköping. De skull få sova på golvet i receptionen, eftersom verket inte funnit några lediga platser. Inte någonstans.

Även om beslutet sedermera ändrades, har det redan hänt att Migrationsverket i Malmö tvingats inkvartera flyktingar på det egna kontoret tillfälligt. Det kommer att bli vanligare, men vad händer när också de platserna tar slut? När det varken finns flyktingförläggnignar, tält eller ens madrasser att erbjuda?

Sverige är på väg mot en katastrof i ordets verkliga mening, med flyktingar som sover på bänkar, tältar i parker eller övernattar på järnvägsstationer. Det som för några månader avfärdades av många som löjliga (och främlingsfientliga!) varningar håller nu på att materialiseras framför våra ögon.

Än vågar inte heller exempelvis regeringens företrädare tala klarspråk, men de ger emellanåt faktiskt uttryck för viktig signalpolitik. Sålunda konstaterade finansminister Magdalena Andersson (S) häromdagen ”att vi fått slå upp tält när vintern närmar sig visar att vi inte har så mycket kapacitet kvar”.

Men vad behöver då göras? Begränsa det dagliga flyktingmottagandet, i princip alldeles oavsett det eventuella asylbehovet. Frågan handlar inte primärt längre om vilka som bör få skydd, utan om våra möjligheter att över huvud taget hantera inflödet av ett stort antal personer på en och samma gång.

Och det handlar inte om att lämna människor i djupaste nöd åt sitt öde! Våra grannländer – varifrån i praktiken alla flyktingar kommer – är nämligen inga livsfarliga krigshärdar. Däremot kommer inga stater att ta något större ansvar så länge alla räknar med att Sverige fortsätter ta emot alla asylsökande.