De inledande raderna på artikeln skulle kunna vara hämtad från en låt signerat ett lokalt dansband, som vill hylla sin ort. Titanix har inte skrivit den och Maria Rolf har än mindre sjungit den, men det är - med den bilden i ryggen - hon kommer gående längs bryggan och ser sitt Valdemarsvik, som hon tog till sitt hjärta från det första ögonkastet och gjorde till sitt, mannen Stefan och sonen Hampus hem.
En promenad med Maria Rolf, som alla verkar känna, på den årliga marknaden betyder många stopp.
– Jag har aldrig haft någon längtan härifrån. Här syns alla. Här tar vi hand om varandra. Jag älskar Valdemarsvik, säger hon.
Uttrycket "svårt att bli profet i sin egen stad" verkar inte gälla dig.
– Jag vet ju inte vad folk säger bakom ryggen på mig... Jag är nog väldigt trygg med båda fötterna på jorden, är alltid mig själv och fattar att inget är för evigt. Ingen i bandet känner sig som några stjärnor.
Maria Rolf "värvades" till Valdemarsvik och Titanix, som firar imponerande 40 år (varav 30 år på heltid) i år, 1991. Hon hade redan känt på branschen i bandet Eldorados med Maria Forsell, som hon hette då. Det var så det stod på affischerna inför deras spelningar, men så kom samtalet som förändrade livet på alla sätt.
– De ringde och frågade om jag ville provsjunga. Jag tog en chans, fick jobbet och en man på köpet, säger Maria och skrattar.
Mannen är Stefan Rolf, som startade Titanix med några klasskamrater 1979 och är bandets kapellmästare.
Kan ni skilja på arbets- och familjelivet?
– Absolut. Vi kan skilja på det. Det har gått bra i alla år. Det är speciellt att leva och spela tillsammans. Det känns inte minst, när man kommer hem från någon riktigt rolig spelning och ha någon att dela den med.
Sonen Hampus, som fyller 20 år, har dock inte gått i föräldrarnas fotspår.
– Hampus spelade gitarr ett tag, men det blev nog för mycket musik med en mamma, pappa och farbror (Jerry Rolf spelar keyboard i bandet) så han slutade. Han spelar innebandy i Trym istället, säger Maria.
Hampus var heller inget dansbandsbarn, som följde med på turné i unga år.
– Han var hemma med Stefans mamma och pappa istället. De tog hand om Hampus, när vi var iväg. Det var aldrig några problem. Om det inte hade funkat så hade jag fått tänka om och gjort något annat istället, men jag behövde aldrig det.
Titanix gör runt 100 spelningar per år och lägger många mil i sin buss på vägarna mot nästa stad och spelning. Det har blivit en bit över 3000 spelningar genom åren.
Jag dansade till er på en kryssning nyligen.
– Gjorde du det? På Birka? Varför kom du inte fram och hälsade? Det var illa.
Ni hade fullt upp med ett väntande dansgolv.
– Vi har ju blivit lite av ett husband på Birka och reser med båten två-tre gånger i månaden under vinterhalvåret. Vi trivs och har roligt ombord. Vi slipper också ligga på snöiga vägar och slira med turnébussen genom landet, säger Maria.
– Vi bjuder upp till dans på utresan och så kör vi publikens låtar på vägen hem under rubriken "60 minutes med Titanix." De får lägga sina önskemål i en låda på scen.
Tröttnar ni aldrig på turnélivet?
– Vi spelar bara 10 dagar i månaden så man hinner aldrig tröttna. Vi är så sammansvetsade och trivs bra tillsammans. Ingen suckar över 50 mil i buss. Det gör livet enklare.
Vad ville du bli, när du var liten?
– Bibliotekarie... Kommer du ihåg den där lilla fickan längst bak i varje bok, där man la placerade lånekorten.
Ja.
– Det verkade så kul och roligt. Jag drömde också om sångerska i unga år, men det verkade lite svårt då.
Det har hänt mycket med den blyga lilla tjejen, som kunde kräkas före en friluftsdag eller var orolig i dagar före ett museumbesök med klassen i grundskolan.
– Det var hemskt. Alla visste ju hur blyg jag var så det blev inte bättre av det, men det växte bort i gymnasiet. Det blev en nystart på livet med ny skola och nya vänner, säger Maria.
Kan du bli nervös nu då?
– När vi skulle börja med allsången i Valdemarsvik, säger Maria och stannar i tanken.
– Det var ingen lek. Stefan kom hem en dag och berättade om hans och Christer Hultgrens planer för måndagarna i juli. Det lät ju bra, men när de tyckte jag skulle hålla i det hela backade jag totalt. Jag kan ju bara sjunga.
Ni firade femårsjubileum i somras?
– Jag var nervös i ett halvår innan den första allsången... Jag hade skrivit ner exakt varenda ord jag skulle säga, men det lättade lite efter första måndagen.
