Det har gått drygt 50 år från ögonblicket när fotografen Iain Macmillan tog den eviga bilden av John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr på övergångsstället över Abbey Road utanför studion i nordvästra London. Han ställde sig på en stege medan en polis stoppade trafiken under tiden de fyra medlemmarna i The Beatles gick över gatan. Bilden blev omslag till gruppens platta Abbey Road, som släpptes den 26 september 1969.
När caféägaren Tony Serrano och urmakaren Sam Samelius möts med varsin kopp kaffe mitt på övergångsstället över Storgatan i Valdemarsvik är det en bild av vardagen. De har liksom gjort det nästan varje dag i fem år nu.
– Vi har skapat en fin liten tradition, men vi fikar ju inte på övergångsstället, säger Tony och skrattar.
Med café Lilla blå på ena sidan och Samelius Ur & guld på den andra sidan har de hygglig koll på Storgatan.
En kund kommer in, hämtar sin lagade klocka och byter några ord om det allmänna läget.
– Vi var mer en mötesplats under min far och farfars tid, när folk kunde komma in och bara vara. Det var ju mer så på den tiden. Det är inte lika ofta nu, säger Sam.
Det sjudande handelslivet från då har minskat.
Affärslivets framtid längs Storgatan?
– Det finns hopp. Gatan lever sitt eget liv. Vi försöker, tillsammans med alla andra här, skapa innehåll och hålla liv i Valdemarsvik, säger Sam.
Runt klockan 10.00 varje dag häller Tony upp en kopp kaffe, tar några snabba steg över gatan och ropar "kaffe" i samma ögonblick han öppnar dörren till den klassiska affären i en av Valdemarsviks äldre fastigheter. Sam Samelius har gått i sin farfars och fars spår och är tredje generationen i lokalerna, som öppnade på Oktobermarknaden 1915.
– En dam var inne häromdagen med blommor och gratulerade oss på 104-årsdagen. Det var fint och trevligt, säger Sam.
Ett ögonblicks tystnad i butiken låter tankarna sväva iväg till historien om Pinocchio och den gamle dockmakaren Geppetto, som har sin verkstad full av klockor. Det rogivande tickandet från alla klockor skapar ett lugn.
– Ibland kan vi sitta och vara alldeles tysta och lyssna. Det är harmoni, säger Tony.
Sam nickar.
– Det är inte heller så att vi löser världsproblem utan det handlar mer om jordnära saker och ting. Vi är oss själv närmast. Det kan handla om bussarna ska åka där ute eller inte, säger Tony och nickar mot Storgatan.
Är ni överens om allt?
– Nej... Jag tycker bussarna kan köra här, men Sam vill det inte.
– Jag är heller inte lika sportintresserad som Tony, men jag jobbar på det och försöker ha lite koll på hur det går för hans favoritlag (IFK Norrköping och Leksand). Det märks på hans humör om de vunnit eller förlorat, berättar Sam.
I takt med tiden och vänskapen över övergångsstället lever tryggheten i Valdemarsviksandans tecken.
– Jag brukar ha ett vakande öga på vad som händer hos Sam och har väl gått över några gånger som kund för att kolla läget om det gått in några obekanta ansikten, säger Tony.
Det är dock ovanligt mycket trafik vid vårt förmiddagskaffe.
– Du skulle kanske sitta här oftare, men när det blir lite kö eller mer privat så brukar jag resa på mig och gå, säger Tony.
Privat?
– Om någon vill prata om och titta på vigselringar. De ska inte behöva ha mig där bakom ryggen med en kopp kaffe i handen då.
Så du går hem och fixar en bröllopsmeny i stället?
– Ha ha ha... Det har jag inte tänkt på.
