Minuetkatten Yotsuba sover fridfullt i fönstret. På gatan nedanför passerar en aldrig sinande ström av bilar och människor. Kattkaféet Mocha erbjuder en fristad från Tokyostadsdelen Akihabaras hektiska tempo.

Några av besökarna försöker vinna de svårflörtade djurens uppmärksamhet. Andra sitter lugnt och läser med en katt i knät. Ett ungt par på dejt tar en selfie.

Med designad inredning, högre priser och raskatter tillhör Mocha de mer exklusiva av Tokyos över hundra kattkaféer. Några kilometer bort och i andra änden av spektrat finns inrättningar som Asakusa Nekoen, vars ägare Takako Saito inte har mycket till övers för konkurrenten.

Artikelbild

| Kattkaféet Mocha. Ett sätt att koppla av för stressade invånare i mångmiljonstaden Tokyo är att ta en kaffe omgiven av katter.

De bryr sig inte om katterna, för dem är det bara affärer. De använder katterna för att tjäna pengar, fnyser hon.

De 17 katter som för närvarande huserar på hennes eget kafé har alla räddats från gatan. Och hennes gäster har möjlighet att adoptera dem – 300 katter har fått nya ägare sedan Takako Saito slog upp portarna för tio år sedan.

Stamgäster

Men de allra flesta besökare söker inget permanent kattsällskap utan vill bara tillbringa en stund med de fyrbenta djuren.

Artikelbild

| Takako Saito, ägare till kattkaféet Asakusa Nekoen.

Jag har stamgäster. De kommer varje vecka, samma tid, säger Saito.

Burar staplade mot en vägg erbjuder tillflykt för katter som fått nog av att bli klappade. Mitt i rummet står en rokokodivan tillverkad av klösvänlig papp. En insamlingsbössa på en hylla ber om donationer för Fukushimas bortglömda katter.

Artikelbild

| På kattkaféet Asakusa Nekoen huserar för närvarande 17 katter som alla räddats från gatan.

Beväpnad med en klädvårdsrulle för Takako Saito en tröstlös kamp mot katthåret på heltäckningsmattan medan hon pratar. Det finns flera anledningar till kattkaféernas popularitet, säger ägarinnan. I tätbefolkade Tokyo är lägenheterna små och husdjur oftast inte tillåtna.

Men det handlar också om att fylla ett tomrum.

Människor har fullt upp hela tiden. De överanstränger sig varje dag på jobbet. Katterna hjälper dem att slappna av.

Igelkottar och minigrisar

De första kattkaféerna öppnade i Taiwan i slutet av 1990-talet, men det var i Japan – dit de spred sig några år senare – som de blev ett fenomen. Ivriga att kapitalisera på trenden började zoologiskt bevandrade entreprenörer snart att introducera nya arter i kaféfaunan. I dag går det, utöver katter, att fika omgiven av igelkottar, ugglor, uttrar, minigrisar eller kapybaror.

Mer exotiska etablissemang får frekvent kritik av djurvänner – igelkottar är exempelvis nattaktiva – och de attraherar i högre grad kunder som söker nyhetens behag.

Den är så söt, säger Hitomi Kataoka, som är ute på lördagsutflykt med pojkvännen, om dvärgigelkotten på bordet framför sig.

I nästa andetag tillägger hon att det som egentligen lockade var kaninerna i nästa rum.

Osäkra anställningar spelar in

Men kattkaféerna var först, är flest och säger, enligt Amanda S Robinson, mest om det samtida Tokyos själ.

Kattkaféerna fungerar som en plats för närhet och social anknytning. När jag började besöka kaféer antog jag att fokus skulle ligga på kontakt med andra kattälskare, men det handlar mer om kontakt med djuren. På sina arbetsplatser är människor hypermedvetna om att de alltid måste säga rätt sak, på kattkaféer har du inte den typen av press.

Hon är kulturantropolog vid amerikanska Harvarduniversitetets Japaninstitut och har ägnat 18 månaders fältstudier åt frågan om varför så många Tokyobor betalar för att mingla med missar.

En del av svaret handlar om samhällsutvecklingen. Dagens unga vuxna är inte garanterade samma ekonomiska trygghet som föräldragenerationen. Och i ett land där livet i hög utsträckning kretsat kring arbetsplatsen är de inte heller garanterade samma vänskapsrelationer. Osäkert anställda var överrepresenterade bland de kafébesökare Amanda S Robinson mötte.

Jag kopplar kattkaféernas födelse till behoven hos generationen som växte upp efter att den ekonomiska bubblan brustit. Här i USA har vi stereotypen med tokiga gamla kattanter, men i Japan har de äldre oftast sociala nätverk. Kattkaféerna är mest populära bland människor i 20–30-årsåldern som har svårt att hitta sin plats i tillvaron, säger hon.

"Djupt japanskt"

Att djurkontakt har hälsofördelar är väldokumenterat. Amerikanska militären använder hundar för att behandla patienter med posttraumatisk stress, i Sverige används sällskapsdjur inom äldrevården.

Men det finns en skillnad mellan offentlig omsorg och självmedicinering. Att konsumera kvalitetstid med katter är en individuell lösning på vad som lika gärna kan betraktas som en kollektiv angelägenhet. Något Robinson beskriver som utpräglat japanskt.

Under efterkrigstiden utvecklade många länder välfärdsstater, men Japan fungerade aldrig så. Hanteringen av sociala frågor lades ut på den privata sektorn och regeringen ansåg inte att den skulle kliva in för att möta sådana behov.

Hinner inte

På Asakusa Nekoen gör Noriko Shindo sitt andra besök. Hon utforskade flera olika kaféer innan hon hittade rätt.

Människor och katter är så nära här. Katterna är helt avslappnade, säger hon.

Hon trivs med sitt jobb som designer, men stämmer in i den allmänna uppfattningen. Tokyos arbetsliv är krävande.

Många skulle väldigt gärna vilja ha egna djur men hinner inte, det är därför de här kaféerna är till hjälp.