Saknaden är enorm. Nu har katterna, som alla bor med några hus mellanrum på den lilla orten Spångsholm, varit försvunna i tre veckor.

– Det har varit många tårar på sistone, säger Jennie Liljedahl.

Tre av kattägarna har samlats hemma hos Jennie för att försöka hjälpa och stötta varandra. De känner till ytterligare en granne vars katt Sally försvann den 25 februari då mysteriet med de försvunna katterna tog sin början. Två dagar senare försvann Margareta Frejs 12-åriga katt Albin när han släpptes ut tidigt på morgonen som vanligt. Ytterligare två dagar senare var det Jan Anderssons 3-åriga Tequila som försvann.

– Vi släppte ut henne vid 6-tiden på morgonen, sen brukar hon alltid komma in igen vid 8-tiden för lite mat. Men hon kom aldrig. Tickan, som hon kallas, rör sig bara några hundra meter runt huset, förklarar Jan.

– Ja, det är så märkligt det här, fyller Jennie i.

Hennes katt Vegas är 2 år och försvann lika spårlöst som de andra grannkatterna fyra dagar efter Jans Albin.

– Jag släppte ut honom på sena eftermiddagen och oftast brukar han vilja komma in redan efter fem minuter. Han brukar också bara röra sig runt tomten. Innan han försvann hade han inte varit ute en enda natt.

Sen dess har dagarna gått långsamt och inga spår efter någon av katterna har hittats. Inte ens en pälstuss. Jan berättar att han har varit runt och letat i hela Spångsholm. Under altaner, i bodar, garage och i diken utmed alla vägar i och runtom samhället. I början flera gånger om dagen.

– Det finns fyra alternativ, tänker jag. Antingen är de inlåsta, påkörda, tagna av djur eller så är det någon som inte gillar katter som plockar upp dem. Det som jag är orolig för är ju att någon plågar dem.

Spekulationerna är många, men att så många katter från samma område försvunnit på så kort tid, förbryllar dem. Margareta, som är uppvuxen i Spångsholm, minns att det försvann ett större antal katter när hon växte upp på 60-talet.

– De hittades sen vid hembygdsgården här med avbitna huvuden – då var det ett lodjur som varit framme, minns hon.

Det är ju mars månad, ni tror inte att katterna bara ser sig om?

– Nej, svarar Margareta snabbt. Vi har haft vår katt i tio år och han har aldrig gått iväg särskilt långt.

Kattägarna berättar också att alla tre katter var kastrerade. Margareta har precis gjort en förlustanmälan hos polisen och Jennie och Jan tänker göra detsamma.

– De betyder allt, säger Jan och orden stockar sig.

– Jag börjar tro att det är kört...men jag kommer inte ge upp. Aldrig.