– Det känns bra att vara tillbaka i Finspång igen och komma närmare våra barn och deras barn och barnbarn, säger José om flytten till Finspång i januari 2017.

José föddes 1928 i staden Castelo Branco i Portugal. Josés pappa var militär och hade med sig familjen till bland annat Angola, Guinea och inte minst Goa i Indien, som på den tiden var en portugisisk koloni.

– När jag var sju år flyttade vi tillbaka till Lissabon så jag kunde börja skolan. Där genomförde jag hela min utbildning. Att bli ingenjör innebar sex års utbildning på högskolan, berättar José.

Artikelbild

| José föll pladask när han mötte sin blivande hustru den där decemberkvällen i Lissabon 1951.

1951 arrangerades den årliga julbalen vid The British Institute där José var elev och lärde sig det engelska språket. Elly, från Norrköping, befann sig också i Lissabon, där hon arbetade som aupair och lärarinna åt svenska ambassadörsbarn.

– Jag och en väninna gick på balen och det var ju tur med facit i hand, berättar Elly om den där decemberkvällen för över 67 år sedan.

Kärlek uppstod med omedelbar verkan.

– Jag var inte ensam om att tycka att blondinen från Sverige var vacker och hade en speciell utstrålning. Därför haffade jag direkt en taxi och tog med mig Elly, de andra hade inte en chans, säger José med ett skratt.

Artikelbild

| "Vi är glada att vara hemma, men vi älskar Portugal", säger Elly.

1953 skulle José göra sitt examensarbete och valde mellan Sverige och Schweiz.

– Jag skickade brev till olika industrier i båda länderna och fick ett fint svar från Stal i Finspång. En hel del berodde nog på att en präst vi träffat i Lissabon, Sigge Sigland från Norrköping, la ett gott ord om mig till ledningen på Stal.

Artikelbild

Sigland blev en vän till familjen och vigde paret Pegado 1955.

– Han döpte senare också våra fyra barn, berättar Elly.

Artikelbild

José genomförde ett examensarbete som föll både skolan i Lissabon och Stal i smaken.

– Kraven från min skola var högt ställda, så jag gjorde ett större arbete än vad ledningen i Finspång var vana att se från svenska högskolestuderande. Jag blev inkallad till högt uppsatta personer på Stal och de ville att jag skulle stanna och anställde mig direkt, förklarar José.

Artikelbild

Elly tog under åren hand om marktjänsten och paret fick fyra barn. José jobbade 29 år för Stal, Stal-Laval och ABB Stal med projektansvar för industriångturbiner samt för kraftverksanläggningar.

– Det blev många resor runt om i världen för företagets räkning. På 1960-talet bodde vi tre år i Brasilien, sedan blev det Schweiz 1,5 år och sedan många år i Portugal, berättar den 90-årige ingenjören.

I början av 1980-talet gick Stal-Laval och José skilda vägar.

– De ville skicka mig till Indonesien, men jag tyckte jag hade mer kvar att göra i Portugal och att de kunde skicka någon yngre dit. Det fanns leveranser till Portugal från Finspång i några år till, så jag jobbade som konsult innan jag klippte bandet helt med företaget.

Istället blev det mer tid för det egna huset i Cascais i sydvästra Portugal. Efter en tid med trädgårdsarbete och matlagning kom ett erbjudande José inte kunde tacka nej till.

José nappade på ett svenskt-portugisiskt projekt gällande att starta en fabrik för korrugerad plåt i Portugal. För att göra en lång historia kort, kan man sammanfatta att det inte gick något vidare.

– Nej, det var en katastrof. Jag hjälpte till med att söka bidrag från EU, som vi fick. Det blev olika åsikter bland ägarna hur vi skulle driva verksamheten och allting gick överstyr. Jag blev delvis ansvarig och vi tvingades sälja vårt hus och betala skulder. Har man mycket pengar gör man dumheter, sammanfattar José.

Sista frågan är självklar. Sverige eller Portugal?

– Vi är glada att vara hemma, men vi älskar Portugal, säger Elly och skrattar.