Nyheten om den ryske oppositionsledaren Alexej Navalnyjs död är chockerande, men knappast överraskande. Ända sedan hans beslut att återvända till Ryssland – efter att ha vårdats i Tyskland för giftmordförsöket på honom – har många fruktat att det hela skulle sluta ungefär på det här sättet.
Efter hemkomsten ställdes Navalnyj mycket riktigt inför rätta och dömdes till först tre och ett halvt år, därefter nio och till sist nitton års fängelse på (uppdiktade) åtalspunkter för bland annat "extremism". Tanken var förstås att han skulle dö i fängelse och nu har också detta inträffat. Det enda förvånande är möjligen tidpunkten. Det hade ju varit enklare att låta Navalnyj försmäkta i det arktiska straffarbetslägret – som taget ur Alexander Solzjenitsyns beskrivning av den sovjetiska Gulag-arkipelagen.
I själva verket kan Navalnyj mycket väl också avlidit till följd av den faktiska vanvård, för att inte säga misshandel han utsattes för. Navalnyj förnekades till exempel adekvat sjukvård vid upprepade tillfällen.
Strax innan nyheten om hans bortgång hade han dock haft möjlighet att konversera med utomstående. Lite tydde då på att han skulle vara särskilt sjuk just nu och – som en örfil i riktning Moskva – påpekade Navalnyj istället att han var vid gott humör.
Nästa månad är det emellertid ryskt presidentval och även om alla vet att Vladimir Putin kommer att fuska sig till en ny seger är det uppenbart hur nervös diktatorn är. Nyligen underkändes till exempel den egentligen relativt okände oppositionspolitikern Boris Nadezjdins kandidatur, trots (eller snarare på grund av) att han lyckats samla in de 200.000 underskrifter som lagen kräver.
Putins nystalinistiska politik på område efter område motsvaras av hans inre stalinistiska paranoia. Diktatorn isolerar sig och ser fiender överallt. Så var också storinvasionen av Ukraina en grov felbedömning som en yngre Putin förmodligen inte begått, kanske också hade ogillat i all dess brutalitet.
I det ljuset är det inte märkligt om Putin på något sätt uppfattat den också fängslade och i inre exil förpassade Navalnyj som ett hot så akut att det omedelbart måste undanröjas. Navalnyjs död är först och främst en mänsklig tragedi, men också ytterligare en putinsk felbedömning. I en situation där omvärlden drabbats av krigströtthet påvisas åter den ryska regimens grymhet – och behovet av att fortsätta understödja Ukraina. Som martyr kan Navalnyj rentav bli farligare än för Putin än vad han var som samvetsfånge.