Hög tid att debattera euro-medlemskapet igen

Från privatekonomi till vårdkostnader och Ostlänken får vi nu betala ett politiskt betingat överpris.

Med euron hade vårdpersonalen förmodligen varit lite mindre stressad.

Med euron hade vårdpersonalen förmodligen varit lite mindre stressad.

Foto: Mikael Fritzon/TT

Ledarkrönika2024-03-22 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den perfekta stormen, kallar kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) situationen. Det ligger mycket i det. Flera faktorer samverkar på ett negativt sätt till att Ostlänken riskerar att bli (minst) 1,6 miljarder kronor dyrare för Norrköpings kommun. Vissa faktorer kan vi påverka mycket, andra mindre och vissa knappast alls.

En delförklaring är inflationen. Allting har blivit mycket dyrare, säger vi alla till mans. Och så är det faktiskt. Inflationen har gjort det mesta betydligt dyrare och många svenskar tvingas därtill genomlida rejäla reallönesänkningar och höga räntor.

undefined
Lite billigare med euron.

Nå, säger kanske någon, staten får väl hjälpa oss med Ostlänken. Och det är ju önskvärt, fast inte nödvändigtvis särskilt realistiskt. Inflationen är ju inte mindre på nationell nivå och nu kämpar regeringen med att hjälpa regionerna i det som på många håll – däribland Östergötland – handlar om en allvarlig vårdkris. Också här finns flera faktorer, varför regionerna ibland får skylla sig själva, men ibland också är helt oskyldiga.

Ministären Kristerssons hjälp är tillfällig och, givet behoven, naturligtvis otillräcklig. Fast för staten handlar det om att avhjälpa de värsta problemen just nu och samtidigt hålla en stram linje i utgiftsfrågor. Behoven är stora, med såväl inhemsk brottslighet som säkerhetspolitiska hot som kräver dyra investeringar.

Samtidigt som staten alltså tvingats spara för att om möjligt pressa tillbaka inflationen. Utan att sitta med facit i hand förefaller den politiken vara på väg att lyckas. Fast egentligen det förstås fel väg att gå. I lågkonjunktur behöver ekonomin stimuleras. Det man vinner på gungorna (dämpad inflation), förlorar man på karusellerna (höga räntekostnader).

Att det blivit så här beror i stor utsträckning på att kronan åter blivit vad som ganska vanvördigt brukar kallas en skvalpvaluta. Det hade inte behövt bli så. Inte om vi likt finländarna hade anammat euron istället.

I Nato-frågan följde vi snabbt Finland i spåren, även om det faktiska medlemskapet drog ut på tiden. Och nu tycks de flesta svenskar ganska nöjda med att det blev som det blev.

I euro-frågan blev det däremot bakläxa i en folkomröstning som följde på en ganska uppslitande valrörelse. Sedan dess har det svenska eurointrädet varit mer eller mindre dött i debatten. Så lär det nog tyvärr bli i årets Europaval också, även om Liberalerna i vanlig ordning kämpar så gott de kan med att slåss för euron.

Kanske kan det ändå ge visst utslag! För nu kan vi ju både se hur euron fungerar (det gör den, trots vissa inledande problem), dels vad som händer om man som Sverige står utanför. På tio år har kronan tappat nästan 40 procent mot euron. Situationen är ändå lite bättre än förra året. Man får vara glad för det lilla.

Förr brukade exportindustrin gotta sig åt en svag svensk valuta, som gjorde svenska varor billigare utomlands. Fast det var då det, när konsumtionen i stor utsträckning var inhemsk och företagen inte heller var lika beroende av importprodukter för sin verksamhet. I dag är Europas ekonomier långt mer sammankopplade. Nettoförlusten för de flesta med en svag krona är uppenbar.

Det borde rendera en ny euro-debatt. Gärna lite mer lågmäld än förra gången, då diskussionerna ofta präglades av känslomässiga och mer eller mindre irrelevanta uppfattningar. Det finns för- och nackdelar med det mesta. Den besvärliga inflationsbekämpningen påvisar dock hur mycket lättare många faktorer hade varit att hantera om vi hade handlat i euro istället.

Oavsett om det handlar om att bygga nya järnvägar eller undvika storvarsel inom vården.