I samband med sitt State of the Union-tal som EU-kommissionens ordförande tog Ursula von der Leyen upp allt ifrån ambitiösare miljömål till en ny invandringspolitik, men situationen i Belarus avhandlades på ett par minuter jämte Hongkong och Turkiet. Utrikespolitik är visserligen inte kommissionsordförandens huvuduppgift, men det intressantaste var förstås vad von der Leyen inte sade, nämligen att EU inte vet vad man ska göra.
På motsvarande sätt var det intressantaste vid veckans toppmöte mellan Rysslands och Belarus presidenter Vladimir Putin respektive Alexander Lukasjenko i Moskva vad som faktiskt inte sades. Finns det, jämte öppna överenskommelser, något hemligt tilläggsprotokoll? Har den putinska smygannekteringen av Belarus rentav redan inletts?
Under alla omständigheter förklarade oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja, från sin exil i Vilnius, att inga avtal mellan Lukasjenko och Putin är lagliga. Hon och andra demokrater godtar dem inte eftersom Lukasjenko fuskat sig till valsegern i presidentvalet förra månaden och att han därför inte är landets rättmätige företrädare.
Det är lätt att sympatisera med Tsichanouskaja, men tyvärr påvisar hennes utspel samtidigt svaghet, en påminnelse om att hon trots allt är en politisk novis. Tsichanouskajas regering är inte erkänd av något land, först och främst eftersom den helt enkelt inte existerar. I det så kallade övergångsråd som demokraterna upprättat har de flesta ledande personer gripits eller tvingats utomlands. Att hundratusentals människor demonstrerar inte bara i Minsk utan över hela landet varje helg är visserligen imponerande, men handen på hjärtat har oppositionen i praktiken inte kommit makten särskilt mycket närmare.
Till skillnad från under Euromajdan i Kiev finns det just inget majdan, inget torg eller annan fast plats som demokraterna kontrollerar. Istället grips många demonstranter nu under protesterna, hundratals har torterats i fängsligt förvar och kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp. Under veckorna grips ytterligare personer, ofta i sina hem. Dessutom har försöken att initiera större strejker i huvudsak misslyckats.
Till skillnad från i Ukraina finns det veterligen inte heller någon beredskap för att möta de polisiära övergreppen med organiserat motvåld. Situationen är visserligen något annorlunda i Belarus, inklusive hotet om öppen rysk intervention i den stund regimen skulle riskera att störtas. Fast vad säger att den belarusiska värnpliktsarmén under sådana omständigheter inte skulle ställa sig på demokraternas sida?
Oviljan att störta Lukasjenko med våld är hedervärd, men påvisar också upprorets begränsningar. Även om uthålligheten liksom disciplinen (ostrukturerade konfrontationer fyller förstås ingen funktion) i vad som i grund och botten är en spontan folkresning inger respekt, är regimens uthållighet inte nödvändigtvis mindre. Långsiktigt har Lukasjenko förstås förlorat alla rester av folkligt förtroende och är numera en i vida kretsar hatad president, men han är likväl fortfarande just det – president.
Det vet man i Bryssel och annorstädes och till skillnad från under Euromajdan syns inga europeiska flaggor på gatorna i Minsk. Tvärtom har oppositionsledarna närmast intagit en neutral hållning till EU, varför den emotionella kopplingen mellan Bryssel och Kiev för snart sju år sedan saknas i Minsk – hur lätt det likväl än är att sympatisera med den demokratiska saken.
I europeiska huvudstäder tvingas man agera inte bara utifrån hypotesen att revolutionen segrar, utan att också att en visserligen försvagad Lukasjenko sitter kvar, därtill i ett Belarus hårdare uppknutet gentemot Ryssland med påföljande säkerhetspolitiska konsekvenser. Just därför försökte von der Leyen sorgfälligt undvika hela problematiken i sitt unionstal.