”Fransmännen får idéerna, tyskarna får räkningen”. Så luttrat uttrycker sig en (anonym) tysk EU-diplomat apropå att Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel nu är överens om ett förslag till sameuropeisk pandemifond på nästan svindlande 500 miljarder euro.
Det är i sig stort, men mer anmärkningsvärt är att det (åtminstone primärt, detaljerna återstår) kommer att handla om bidrag, inte som vanligt under dylika omständigheter kortfristiga lån. I olika variationer har Macron länge önskat en dylik fond, men lika länge har Merkel ganska bestämt sagt nej. Så vad är det som har hänt?
Merkel har helt enkelt gjort en politisk överslagsräkning och insett att mer står på spel än den – vanligtvis ytterst framgångsrika – tyska återhållsamheten i ekonomiska frågor. Minnet av mellankrigstidens förbannelser lever nämligen. Hur hyperinflation, usla statsfinanser och skenande arbetslöshet knäckte inte bara den tyska demokratin, utan också utgjorde fascismens draksådd över hela Europa. Därför kan också kostsamma avsteg från den hittillsvarande ekonomiska försiktigheten vara nödvändiga.
Till detta kommer en till synes kanske något paradoxal oro för att Frankrike i såväl politisk som ekonomisk och kanske social riktning är på väg åt fel håll. Coronapandemin har slagit hårt mot en nation redan plågat av tveksamma finanser, med måttlig reformvilja. Framför allt framstår kontrasten till hur Tyskland relativt framgångsrikt bekämpat covid-19 som blott alltför svidande uppenbar.
Det föreligger en viss risk för att även en grandios nation som den franska börjar sluta sig inom sig självt. Framför allt mildrar de macronska önskemålen förhoppningsvis spänningarna mellan nord och syd inom unionen. Långsiktigt skulle också vi i Nordeuropa förlora på att till exempel Italien och Spanien kollapsar.
Macron vet att Frankrike bara kan överleva som stormakt inom ett starkare och mer enat Europa. Men han vet också att detta ofrånkomligen bara kan verkställas genom Tysklands medverkan och godkännande. Det sätter den tyska diplomatens citat ovan i bredare ljussättning. Måhända är franska statsmän mer visionära än sina tyska jämlikar, men det är Berlin som sitter på skattkistan. Macron vädjade till Merkel, hon lyssnade nådigt. Väl medveten om att den tyska nationen bara kan vara stor inom ett väl fungerande europeiskt samarbete.
På senare håll har de centrifugala krafterna ökat i styrka. Österrikes förbundspresident Alexander Van der Bellen är inte den ende som har anledningen att varna för "Rückfall in die Kleinstaaterei" – ett återfall i inskränkt och destruktivt småstatstänkande. Hur ofta hör vi inte lockropen om att EU måste bli "mindre"?
Samtidigt genomlider vi just nu alla effekterna av just en sådan "mindre" union. Sjukvården är på det hela taget fortfarande en nationell angelägenhet. När pandemin drabbade oss var samordningen minimal, alla såg till sitt och EU hade små möjligheter att verka centralt för att dämpa smittan. Det har förvärrat situationen såväl mänskligt som ekonomiskt och är egentligen grunden för den nu föreslagna strukturfonden.
Densamma måste preciseras och det finns fortfarande goda skäl att motstå varje risk för ineffektivitet och rent slöseri med de europeiska skattebetalarnas pengar. Men givet alla de utmaningar vi står för är nog 500 miljarder inte för mycket trots allt.