Nato-medlemskapet en arbetsseger för Kristersson

Fast någonstans på vägen försvann en del av glädjen.

Äntligen tillsammans på riktigt.

Äntligen tillsammans på riktigt.

Foto: Johan Nilsson/TT

Ledare2024-02-27 05:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Ungern har förmodligen en av världens vackraste parlament. Fast, med tanke på hur dysfunktionellt det kan fungera, skulle nog vem som helst föredra en långt fulare byggnad. Till exempel den svenska riksdagen (åtminstone 70-talsannexet).

Nu ska man visserligen vara ärlig och konstatera att långbänken för Sveriges Nato-ansökan – som till sist bara krävde det ungerska parlamentets ratificering – först och främst är en persons "förtjänst". Premiärminister Viktor Orbán. Som redan gjort sig ökänd för att ofta krångla.

undefined
Sverige blir Natos 32:a medlemsland.

Slutet gott, allting gott, men lite smolk i den svenska glädjebägaren har ändå den utdragna processen skapat. Att det till sist blev ett Nato-medlemskap bör beskrivas som en arbetsseger för Ulf Kristersson, även om man nog inte heller bör underskatta det inrikespolitiska risktagande hans företrädare som statsminister Magdalena Andersson gjorde genom att lämna in den svenska ansökan. Många har fått lära sig att det är i senaste laget att köpa en brandförsäkring när skogsbranden närmar sig det egna huset. Likt ormen på hälleberget hamnade vi i en säkerhetspolitiskt mycket obekväm situation, där vår "moraliska stormakt" var avrustad både militära och utrikespolitiska resurser och nu snabbt tvingades till stora anpassningar.

I själva verket hade processen också kunnat ta ännu längre tid, i synnerhet som Sverige inte kan erbjuda ett lika starkt försvar som under det kalla kriget. Att vi ändå kunde hoppas på medlemskap berodde på Sveriges viktiga strategiska position i Nordeuropa, liksom att Natos – och inte minst USA:s – trovärdighet stod på spel. På det hela taget har frågan ändå blivit ett bekymmer för försvarsalliansen.

Att det skrivs historia är hur som helst helt uppenbart. Att Sverige bryter mot en två sekler lång tradition av neutralitet är visserligen en sanning med viss modifikation, men vi hade ju faktiskt chansen att välja Nato redan på 40-talet. Då avstod vi av delvis rimliga skäl, en fortsatt allianslöshet nu – när Finland tagit det riktigt stora steget för egen del – hade däremot varit säkerhetspolitiskt galenskap.

Fast det verkligt historiska handlar om någonting annat. För så här enade har Nordens länder inte varit på 500 år. Inte sedan Kalmarunionen upplöstes. Även om det var länge sedan vi låg i krig med varandra, har vi ofta dragit åt olika håll säkerhetspolitiskt. Senast just efter andra världskriget då Norge och Danmark (samt Island) valde Nato, medan Sverige stod utanför och Finland påtvingades en så kallad biståndspakt med Sovjetunionen.

Nu är den nordiska familjen äntligen återförenad. Det är skäl nog att fira.