"Sommar 16" av Marcus Hegefors

Med novellen "Sommar 16" Àr Marcus Hegefors en av 2022 Ärs vinnare av tÀvlingen Unga berÀttare. Han fÄr dessutom Ärets skrivarstipendium för att kunna lÀsa en skrivarkurs pÄ en folkhögskola.

Marcus Hegefors om sitt skrivande: "Skrivandet började med att jag kÀnde att det saknades en kreativ hobby i livet och det faktum att jag var alldeles för lat för att lÀra mig spela gitarr. Sedan insÄg jag hur lÄng tid det tar att redigera utkast sÄ nu kan jag spela nÀstan hela solot i Nothing Else Matters pÄ guran."

Marcus Hegefors om sitt skrivande: "Skrivandet började med att jag kÀnde att det saknades en kreativ hobby i livet och det faktum att jag var alldeles för lat för att lÀra mig spela gitarr. Sedan insÄg jag hur lÄng tid det tar att redigera utkast sÄ nu kan jag spela nÀstan hela solot i Nothing Else Matters pÄ guran."

Foto: Privat

Litteratur2022-12-10 09:00
Marcus Hegefors

“Röker du grĂ€s?” Basses ögon plirar mot mig genom de tjocka brillorna. Klockan Ă€r strax innan sju, jag Ă€r nyss 22 Ă„r fyllda och augustisolen skiner in i butiken dĂ€r vi jobbar för sommaren. 

“JodĂ„, det har vĂ€l hĂ€nt”, sĂ€ger jag motvilligt. Det kĂ€nns fel att prata om det i butiken, men samtidigt vill jag inte verka trĂ„kig framför Basse. Butiken Ă€r ju förresten tom och chansen att nĂ„gon letar sig hit precis innan stĂ€ngning Ă€r nĂ€st intill noll. “...men det var ett tag sen”. 

Det Ă€r februarikvĂ€ll vid universitetet pĂ„ fastlandet, hemmafest i nĂ„got av alla de identiska sextiotalshusen dĂ€r studenterna bor. Folk rör sig som i vĂ„gor, frĂ„n klunga till klunga, med glas som klingar och med blickar i ögonen som fĂ„r en att tro att kvĂ€llen aldrig kommer ta slut. Bakom en dörr sitter jag med nĂ„gra ekonomistudenter jag aldrig trĂ€ffat förr och försöker tafatt att rulla en joint för första gĂ„ngen i mitt liv. Genom vĂ€ggarna dunkar musik, kanske Swedish House Mafia. 

“Är du sĂ€ker pĂ„ att du vet vad du gör?” sĂ€ger en av dem. Det Ă€r hans grĂ€s, han plockade fram det frĂ„n en liten ziplock-pĂ„se efter nĂ„gra öl. 

“Ja för fan, klart jag gör”, svarar jag, fast jag inte alls gör det. Vill sĂ„ gĂ€rna verka vĂ€rldsvan, erfaren, en som vet vad han hĂ„ller pĂ„ med. Till slut lyckas jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt och vi lutar oss rökandes genom fönstret samtidigt som den söta lukten sprids genom luften. Allt jag minns efter det Ă€r att vi gĂ„r ut till nĂ„got stĂ€lle, jag dansar, musiken kĂ€nns levande, fĂ€rgglad och sĂ„ kolossalt nĂ€ra. Efter festen sĂ„ rostar jag en hel limpa bröd i korridorsköket och somnar pĂ„ soffan innan jag hinner Ă€ta upp en endaste brödskiva. 

Basse stÀnger kassan, jag plockar in vykorten utanför skyltfönstret.
“AlltsĂ„ jag har ju bara brunt, gĂ„r inte att fĂ„ tag pĂ„ grönt hĂ€r ute”, sĂ€ger han medan han 

plockar med sedlar och mynt, sorterar dem i smĂ„ högar. “Men om du vill kan vi ses ikvĂ€ll och ta nĂ„gra bloss? Lyssna pĂ„ Wu-Tang?”
Jag tvekar, fast bara lite. Borde vĂ€l egentligen trĂ€na, ringa flickvĂ€nnen pĂ„ fastlandet eller laga matlĂ„dor. 

“Alright”, sĂ€ger jag. “Var ses vi?” 

Klockan Ă€r efter nio nĂ€r jag ser Basses gĂ€ngliga kropp knata upp för kullerstensgatan mot skolgĂ„rden dĂ€r jag sitter, vĂ€ntades pĂ„ ett staket. Först nu börjar det kĂ€nnas fel att vi ska röka pĂ„ hĂ€r, det Ă€r ju för fan en skola, pĂ„ en vardagskvĂ€ll dessutom. Men ön Ă€r liten, och sent pĂ„ kvĂ€llen Ă€r skolgĂ„rden en av de fĂ„ platser dĂ€r det Ă€r folktomt sommartid. SĂ„ nu sitter vi hĂ€r, pĂ„ ett staket vid basketplanen och skickar en joint fram och tillbaka. Trots att jag egentligen bara rökt pĂ„ en enda gĂ„ng innan sĂ„ kĂ€nns ruset vĂ€lbekant, en tyngd över armar och ben, ett lugn som lĂ€gger sig som en dimma över tankarna. 

“Rök inte allt bara”, sĂ€ger Basse efter ett tag. “Kan inte somna om jag inte röker lite i natt sen”. 


Jag nickar. Har aldrig reflekterat över att det kan bli ett beroende, men plötsligt slĂ„r det mig att Basse antagligen hade suttit hĂ€r med jointen Ă€ndĂ„ ikvĂ€ll, oavsett ifall jag hade hĂ€ngt pĂ„ eller inte. 

Han ser lugn ut. LĂ„ng, mörkhĂ„rig, klĂ€dd i en röd Bayern Munchen-tröja och tjocka, svarta glasögon. Vi gick i samma högstadieskola, fast i parallellklasser. FĂ„ mĂ€nniskor jag trĂ€ffat har Ă€ndrats sĂ„ mycket pĂ„ de Ă„r som gĂ„tt sedan dess. 

Det Ă€r nollnolltal. Jag sitter i skolbiblioteket, pluggar till ett kemiprov. Molmassa, kovalenta bindningar, valenselektroner. En tjej frĂ„n klassen dyker upp, kan knappt hejda sin egen framfart medan hon berĂ€ttar att nĂ„gon har klĂ€ttrat upp - till taket. 

“Till taket?”, frĂ„gar jag. “Hela vĂ€gen?”. 

“Ja!”, bekrĂ€ftar hon. “Kom nu!”.
Ända sedan vi börjat gĂ„ i högstadieskolan hade vi varit fascinerade av det faktum att det verkade sĂ„ lĂ€tt, men samtidigt sĂ„ tabu, att klĂ€ttra upp pĂ„ skolans tak. Först upp pĂ„ elskĂ„pet, sen brandtrappan, hoppa till ventilationstrumman, klĂ€ttra lĂ€ngs med fönstret, sen var du pĂ„ taket. Jocke i 8B sade att hans storebror hade gjort det nĂ€r han gick i nian, men det var bara tomt skryt, det visste alla.
NĂ€r vi kommer ut pĂ„ skolgĂ„rden sĂ„ befinner vi oss i ett hav av skolkande elever och uppvikningsbara mobiler som försöker fĂ„nga gestalten pĂ„ taket med sina fem megapixlar. Det Ă€r Basse, och Ă€ven pĂ„ hĂ„ll gĂ„r det att se att hans ansikte skiner upp nĂ€r han vĂ€nder sig mot folkmassan. Han har lyckats, han har fĂ„tt allas uppmĂ€rksamhet, han kommer bli nĂ„gon. 

“In med er, allihopa, NU!” ryter en röst plötsligt.
Jag rör mig tillbaka mot skolbiblioteket, mot ett MVG pÄ kemiprovet om tvÄ veckor. Det Àr mitt sÀtt att lyckas, att fÄ allas uppmÀrksamhet, att bli nÄgon.

KvĂ€llssolens strĂ„lar slĂ„r snett över asfalten. Jag fixerar blicken pĂ„ en basketboll som ligger vilandes pĂ„ planen innan jag vĂ€nder mig mot Basse. 

“Kommer du ihĂ„g den gĂ„ngen i sjuan nĂ€r du klĂ€ttrade upp pĂ„ skoltaket?”, frĂ„gar jag. Han ler snett och tittar bort förbi mig. 

“JodĂ„, fick inte gĂ„ pĂ„ fotbollstrĂ€ning pĂ„ resten av terminen nĂ€r morsan fick reda pĂ„ det. Blev ett jĂ€vla tjat hemma” 

“Varför gjorde du det dĂ„?” 

“Vetefan, alla bara snackade om hur lĂ€tt det vore men ingen vĂ„gade ju nĂ„gonsin testa.”, sĂ€ger han. “Du och dina polare kanske fick med sig toppbetyg dĂ€rifrĂ„n, men jag kommer alltid vara den första jĂ€veln att bestiga taket”. Han skrattar och rĂ€cker ut handen med jointen till mig. “Ska du ha mer?”
Jag skakar pĂ„ huvudet. KĂ€nner mig mer Ă€n nog pĂ„verkad och matlĂ„dorna mĂ„ste fortfarande lagas innan jag kommer i sĂ€ng ikvĂ€ll. Det fĂ„r vara nog nu. 

“Jag behöver nog röra mig hemĂ„t”, svarar jag istĂ€llet.
Basse nickar och stoppar vad som Ă€r kvar av jointen i ett tomt cigarettpaket. 


Det Ă€r april, tidigare i Ă„r. Jag sitter och tentapluggar, mobilen ringer. Har fĂ„tt sommarjobbet jag sökte, ute pĂ„ ön dĂ€r mormor vĂ€xte upp. NĂ€r kan jag börja? Har jag nĂ„gonstans att bo hĂ€rute? KĂ€nner jag Benjamin... Basse tror jag han kallas, som ocksĂ„ kommer jobba i sommar? Han Ă€r ju frĂ„n ön frĂ„n början... 

NĂ€r vi gĂ„r nerför den kullerstensbelagda gatan skrĂ„las det frĂ„n en uteservering och över takĂ„sarna sticker fritidsbĂ„tarnas master upp mot himlen. Hela scenen har ett behagligt sensommartöcken över sig. Vi sĂ€ger ingenting till varandra förrĂ€n vi stĂ„r i korsningen. 

“Jag ska upp hĂ€r”, sĂ€ger Basse och sneglar uppför backen mot de grĂ„a hyreshusen. 

“Vi ses imorgon dĂ„ - tack för...”, svarar jag och gestikulerar mot fickan med cigarettpaketet.
Vi möts i ett halvhjĂ€rtat försök till en kram och syntettyget pĂ„ Basses tröja kĂ€nns glansigt mot underarmen. Jag vĂ€nder mig om nĂ€r Basse ropar mitt namn uppifrĂ„n gatan. Han ser ut som om han letar efter ord, bara i en sekund eller tvĂ„. 

“Vi mĂ„ste putsa skyltfönstren imorgon, sĂ„ var dĂ€r i tid”, sĂ€ger han till sist.
Jag vinkar till svar, hoppas att det uppfattas som jakande, vĂ€nder mig om igen och gĂ„r mot vandrarhemmet i hamnen. 

Marcus Hegefors Àr 28 Är och bor i Linköping

Juryns motivering

"En varm generationsnovell och pÄ samma gÄng en tidlös berÀttelse om vÀnskap, om mÀnniskans strÀvan efter att tillhöra och bli sedd, att hitta sin plats i vÀrlden. Vem kan inte relatera till ungdomens kÀnsla av leda och tristes men ocksÄ av odödlighet och evig tid. BerÀttelsen skapar nÀrvaro med skarpa bilder, den fÄr oss att kÀnna empati med huvudpersonerna och detta Àr mycket vÀl utfört."

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
 
 
 
 
 
 
LĂ€s mer om
Linköping
Litteratur
Östergötland
Unga berÀttare 2022