Repertoaren hade breddats till mer än judiska tonsättare, här fanns även sådant som nazisterna ansåg vara rent och ariskt, som Wagner och Verdi – i sig själv strålande fin musik, även om den senares ”Dies Irae” i nedbantad version saknade tyngd – samt polkan av Smetana, som uppskattats och spelats flitigt av internerna själva.

Det här berättade von Otter och dirigenten Nobin sakligt och föredömligt om – mer prat och presentationer än vanligt, men det kändes relevant.

Av de tjeckiska internerade kompositörerna greps jag mest av Pavel Haas och den för mig okände Gideon Klein, vars ”Divertimento för 8 blåsare” var härlig originalmusik som blåsarna gjorde det bästa av. Den välkammade jazzanstrykningen i Erwin Schulhoffs stycken hade drag av Gershwin.

Artikelbild

| Ann Sofie von Otter.

von Otter trollband med sina tolkningar. Djupet och uppfordran i hennes röst gjorde att man lyssnade fokuserat, till exempel i Ilse Webers avskalade sånger. Hon har en stilla utstrålning, är välgörande o-divig och lätt att tycka om.

Alltsammans präglades av eftertanke, rakryggat allvar och värdighet. Det ordinarie programmet avslutades med att Fader Bach tog hand om alla funderingar och förtvivlade frågor och knöt ihop dem till en bukett av förtröstan i sin överjordiska ”Komm, süsser Tod” – bästa tänkbara sätt att gå i mål på (även om extranumret ”Somewhere” av Bernstein sedan blev det sista vi hörde från scenen).