Det finns ögonblick i en konsert, i en pjäs eller i en film, som plötsligt får dig att glömma att andas och du låter dig istället svepas bort i tid och rum tills applåderna väcker dig eller eftertexterna rullar på duken. Vi var alldeles i slutet av Norrköpings världsberömda julkonsert med alla de klassiska och kända sångerna, när ett sånt ögonblick dök upp.

Hedvigs.

"O helga natt".

Artikelbild

| Klassiker. Claes-Göran Hederström bjöd på sin eviga Det börjar verka kärlek, banne mej från 1968.

Pontus Helander.

Jag har inte sett eller hört så mycket av Pontus Helander den senaste tiden. Han har dragit mer på sitt musik- och artistliv för andra utmaningar i yrkeslivet, vilket verkar ha varit en ljuv balsam för både hans röst och hans själ. Lördagens "O helga natt" tog tag oss alla i den sedan länge, länge utsålda vackert smyckade kyrkan. Pontus landade så rätt med den här tidens egen nationalsång och kryddade det musikaliska julbordet.

Vi fick en vink om hans kapacitet i den inledande psalmen 122 i "Dagen är kommen", som på sitt sätt satte konserten.

Jag är svag för traditioner. Jag erkänner det. Det är möjligen därför jag – som en stark och behövlig kontrast till den på tok för upphaussade, irriterande och riggade (?) musiktävlingen Idol i TV4 – tar plats på en stol i en kyrka och lutar mig mot traditionens vackraste jultoner.

Artikelbild

| Glädje. Gladys del Pilar och Eddie Oliva var vassa i Jag älskar dig.

När Ehrling Fredriksson, Ulf Holmertz och Roland Engdahl bjuder in goda vänner och publik till knappa två timmar servereras allt med lite extra, extra allt.

Som när Claes-Göran Hederström bjöd på sin eviga "Det börjar verka kärlek, banne mej". Han vann Melodifestivalen med den låten 1968 och har med all rätt blivit kultförklarad med tiden.

Artikelbild

| Saxofonkungar. Bosse Jansson och Ingmar Nordström levererade vackra toner.

Som när Ingmar Nordström gjorde upp med den svenske tonsättaren och DN-recensenten Wilhelm Peterson-Berger med ett par ljuvliga nummer med sin saxofon.

"Peterson-Berger jämförde i en recension en saxofons toner med en kos klagan i väntan på att få mjölkas... Det är så hårt att jag kan knappt säga det. Jag tänker aldrig sluta spela".

Som när Gladys del Pilar och Eddie Oliva, som var och en för sig spelade ut hela sin skicklighet med både röst och historier, men som tillsammans var rena, rama glädjepillret i "Jag älskar dig". De hade tydligen inte sjungit den tillsammans sedan de stod på Allsångens scen tillsammans med Lasse Berghagen på Skansen.

Eller som, till slut, Ulf Tellins häftiga Julpottpuri och Vittorio Olivas (en av Eddies tio bröder) smäktande "O sole mio".