En märklig och överraskande utställning av Lina Bjerneld. Hennes målningar ser ut som fragment av något större, som bitar ur ett pussel. Ibland förvandlas målningarna till objekt i lådor eller blir lådor med förskjutningar. Det ena glider över i det andra.

Det verkar som om hon undersöker måleriets möjligheter och begränsningar. Vad är original eller kopia? Vad representerar en målning? Eller är representationen en chimär? En målning är vad den är, det du ser. Frågeställningar som kan kännas igen från postmodernismens högkonjunktur. Ändå inte. Lina Bjerneld förefaller inte arbeta teoretiskt, snarare med bilden som kropp och materia.

En utgångspunkt för just den här utställningen är en dikt av Karin Boye med titeln ”Klockspelet”. I den skildras hur en furste vill komma över klockmästarens klocka. Han hotar med att göra mästaren blind. Det vore väl också det värsta som skulle hända en samtidskonstnär. Skräcken för att förlora sitt främsta sinne.

Artikelbild

Lager l och ll, träkonstruktion, olja på duk och fotografi

Den oron känns inte närvarande i utställningen. Kanske är det mera en fråga om friheten, oberoendet, glädjen i att få fortsätta sin forskningsresa djupare in i konstens oändliga dimensioner. Ibland kombinerar hon sitt måleri med fotografiska utsnitt som kan ligga i olika plan. Ingenting är definitivt färdigt utan i ständig rörelse. Det är nästan som om Lina Bjerneld vill slinka undan alla investerares försök att fånga in hennes konst i ett bankfacks fängelse.

I vart fall är det mycket intressant att gå runt och fundera över hennes upptäcktsresa. Hennes egenart som konstnär är uppenbar och en kvalitet i sig. Här är inget färdig eller slutgiltigt utan ständigt öppet för nästa steg in något oförklarligt. Hon tror väl inte riktigt på originalets eviga värde, men hennes konst är klart originell.