Recension SON:s avknoppning är idealisk i det timslånga formatet och i onsdags avnjöts Italiens lättsmälta musikaliska delikatesser. Agnes Auer fick ersätta en krasslig Linda Olsson. Enligt kvällens utmärkte ciceron Richard Michelin hann sångerskan greppa en klänning och slänga sig på ett tåg. Under sådana omständigheter kan en recensent bara konstatera: -Bra jobbat.

Inledningen lovar gott med di Capuas ”O sole mio” som framförs instrumentalt och jag njuter av Tania Kaitaniemis smäktande mandolin. Så greppar Daniel Mitsogiannis mikrofonen och fyrar av örhänget ”Buona sera”. Några rytmiska små fadäser passerar utan darr på manschetten och strax är han varm i kläderna.

Schlagerkungen Umberto Tozzis ”Ti amo” ackompanjerade alla kvart-i-tre-ragg på diskoteken under 70-talet och Mitsogiannis ger den ett nytt sound. Så är det dags för Auer och 60-talsörhänget ”Quando, quando, quando” men hon har det bekymmersamt med bossanova-rytmen. Strax har vi vant oss vid Auers klassiskt skolade röst och att Gianna Nanninis popdängor framförs som operastycken.

Duetten ”The prayer” är evigt förknippad med Bocelli & Dion och inget lätt ok att axla, men Auers välbalanserade sopran gifter sig fint med Mitsogiannis schlager- och musikalröst även om han är lite vass i kanten på höjden. ”Strangers in the night” har man hört slaktas mer än en gång och jag uppskattar den här snyggt slimmade instrumentalversionen. Kvällens höjdpunkt är ändå potpurrit från Gudfadern signerad Nino Rota. Stefan Mattssons ödsliga trumpetsolo skickar rysningar av välbehag och orkestern visar prov på hela paletten filmisk dramatik.