Inte visste jag att jag skulle få vara med om något alldeles underbart när jag släntrade till Hörsalen den där oktoberdagen 1975. Symfonikerna och norska pianisten Eva Knardahl skulle ta sig an Griegs pianokonsert. Tillsammans gav de mig en stark musikupplevelse utöver det vanliga.

Attityd, konstnärlighet och ett starkt eget uttryck var nyckelorden.

När den engelske pianisten Benjamin Grosvenor i lördags satte tänderna i samma konsert gjorde han det med en topptrimmad teknik. Man häpnar. Löpningarna är bländande och tonkontrollen total.

Visst är det bra, strålande rentav, men samtidigt kan jag inte komma ifrån att hans teknik till och från skymmer musiken. Även hans kroppsspråk var svalt på ett sätt som om han betraktade sig själv utifrån. Inga svettpärlor i pannan.

När han är som allra bäst bygger han levande fraser och skruvar de klangliga nyanserna.

Konserten inleddes med Linda Leimanes ”Enantiomorphic Chambers” ett spännande stycke nutida musik. Lettiskan skulpterar med ljud. Landsmannen och dirigenten Andris Poga lockade fram väldiga klangmoln, dyningar och bränningar, stora djup, förtätningar och förtunningar.

Sergej Prokofjevs ”Romeo och Julia-musik” är både kraftfull och färgstark. Här hade man satt samman ett collage av musik ur ”Svit nr 1 och 2”. Detta är musik för fantasin, musik som bilder, och här finns nästan alla stämningar och uttryck. Kraftfullheter avlöses av ömt smekande partier.

Andris Poga höll samman denna balettmusik med fast hand och skapade förutsättningar för musikerna att uträtta storverk i denna allt annat än lättspelade musik. Vilken färgglädje!