Konsert
Mozarts C-mollmässa med Norrköpings symfoniorkester och Östgöta kammarkör
Dirigent: Christina Hörnell. Sångsolister: Karin Dahlberg, Susanna Stern, Leif Aruhn-Solén, Carl Ackerfeldt
Crusellhallen Linköping 18/10 (De Geerhallen 19/10)
Betyg: 4
Östgöta kammarkör firar 30 år och visar med det här programmet sin förmåga som en avancerad kör. Samarbetet med Norrköpingsorkestern gör förstås resultatet ännu intressantare.
Första delen av konsertkvällen präglades av romantik. Johannes Brahms Schicksalslied utgår från en dikt av Hölderlin men tolkar denna i en ljusare riktning. Ödet är inte det tunga fallet poeten hävdar utan vi blir kvar i de ljuva himmelska ängderna.
Orkesterns inleder och avslutar i denna pastorala idyll. Körsången växlar mellan det och en djupare oro med täta och mer spänningsfyllda harmonier. Det balanserade bra mellan orkester och körklang. Dirigeringen var distinkt. Det blev an samlad, behärskad tolkning.
Som ett mellanspel framfördes nutida kompositören Emmy Lindströms ”Nu faller snö”. Ett kort stycke för stråkar som liknar en snyggt orkestrerad visa. Enkel musik som kan associeras till bakgrunder i film.
Mahlers sångcykel Rûckertlieder är också nära visan men med större djup och dramatik. Här var det inte originalets solosång med orkester utan kör enbart. Ett arrangemang för 16 stämmor(!) Krävande för kören och även svårt i konsertsalens avslöjande akustik. Med sångarna ganska utspridda blev samklangen lite spretig.
Men intressant och mycket välskrivet. Melodin vandrade verkligen mellan stämmorna. Det blev en böljande rörelse som var mycket suggestiv och det var en fin känslighet och innerlighet i rösternas uttryck.
C-moll mässan är ett av Mozarts få större kyrkomusikaliska verk. Här finns likheter med hans Requiem. Stilen i alla de sakrala verken är en märklig blandning mellan wienklassiskt och barock, främst med spår av Bach.
Mozart älskade fugan med sina stämmor som varieras och imiteras i oändlighet. Melodin med en fallande stegvis rörelse återkommer. Det ger en känsla av dröjande vemod och allvar.
Men här finns också det utåtriktade jublet i delar av Gloria och Sanctus. Det var fin kraft och energi i körsången. Rytmiskt hängde det väl ihop, trots ett ganska högt tempo.
Solisterna höll hög nivå. Detta är sopranernas mässa och både Karin Dahlberg och Susanna Stern imponerade i behärskandet av stora tonsprång och krävande snabba passager. Trio och kvartett präglades av starka individuella röster men blev ändå en samsjungen helhet.
