Det stormar i högtalarna medan scenen riggas för start. Vinden viner, och det tilltar alltmer. Så släcks ljuset, tjuten blir tonlika och publiken tystnar. Vi befinner oss mitt på en milsvidd tundra och enda överlevnad innebär fokus mot scenen. Det är basen som börjar. Dov och lång. En bordun. Och så en enkel melodi på orgelladdad klaviatur. Därefter hennes röst, och så dessa tre i spännvidd över oändlighetens poler. Ja, det blir stort. Omedelbart.

Bandet faller successivt in, stegrar och bygger och von Hausswolffs skuggestalt rör sig trolskt bakom sitt instrument. Hon klättrar mot höga register och slår så plötsligt av kvällens första låt med en till lika delar nonchalant och graciös gest. Efter applåderna hägrar en stunds i tystnad, viktigt talande om här och nu, och så fortsätter de med tungt sväng till långsamt headbangande siluetter.

Detta är ett ljudkonstverk lika mycket som musik. Poler ställs mot varandra, möts i toppen likt två tunna komponenter, beredda att stå del av det korthus hennes ekvilibrism kräver. Rösten kastar sig över skyhöga djup och nedför tvärbranta dalar. Numren är långa och vackra, och det lysande bandet är oupphörligt uppmärksamma på hennes minsta rörelse. Det är henne de spelar för. Sin drottning. Och helt rätt så.

Artikelbild

| Anna von Hauswolf Arbis

Så sätter hon sig på scenkanten. Blir både verklig och än mer sagolik i ett. Det är skirt, nära och ärligt. Vid extranumret träder hon ner till publiken, som delar sig likt ett bibliskt hav.

Någonstans är hon månne ändå en av oss, men musikarvet hon bär fram är givet av de allra största.