Konsert
Rolf Wikström
Betyg: 3
Med Erik Mossnelid (keyboard), Ulf Ivarsson (elbas), Peter Korhonen (trummor).
Crescendo 9/10
Det är en gladlynt och smått ironisk Wikström som väntar en stund in i första set med att fyra av sina klassiska, vildsinta gitarrattacker. Mellansnacket vittnar om ett liv sett ur ett retrospektiv och den där melankoliska sorgsenheten får inte riktigt grepp om publiken. Kanske är blueskungen bara trött och kör på rutin. Känslorna studsar utanpå och han känns inte helt närvarande. Wikström konstaterar att han spelat på Crescendo för prick femtio år sedan och då har man väl lov att sitta ner en hel konsert.
Efter paus är Wikström varm i kläderna. Samspelta Erik Mossnelid, Ulf Ivarsson och Peter ”Korre” Korhonen hjälper till att piska upp tempot. Jag hade velat höra mer av bluespianisten Mossnelids flyhänta improvisationer. Den uppmärksamme känner igen basisten Ivarsson från tiden med Thåström och ”Korre” har både Jöback och Lundell på listan. Synd att så fina musiker inte ges mer utrymme – några instrumentalstycken hade givit Wikström andrum mellan de alltmer furiösa ronderna på gitarren.
Spruckna förhållanden, otrohet och allmän skörlevnad är föremål för Wikströms avväpnande lyrik. Önskelåten ”Solidaritet” döps för kvällen om till ”Soliditet” när vi stävar mot lågkonjunktur. Men texter som ”kom till mig kvinna, jag är trött, kåt och hungrig” går väl bara hem hos karlar födda före 1950, va?
