Konsert

Jan Lundgren – Ulf Wakenius Quartet

Betyg 4

A tribute to Duke and Oscar

Crescendo 2/10 

 

Kvällen är en hyllning till de bägge legendarerna Duke Ellington och Oscar Peterson, och precis som förväntat är det fullt med folk. Kvartetten går hårt ut från första stund. Det är stoffet som är fokus. Låtarna, tonerna. Leth matar på med distinkta stockar, Backenroth tuggar bastant på kontrans hals, Lundgren vilar vant över tangenterna och så gör Wakenius musikalisk entré på ymnig volym och med en stor mängd toner. 

Snart lugnar de sig och lämnar Lundgren och Backenroth i vänskapligt klurande. Leenden möts och så samlas kvartetten i en egen komposition i stillhetens tecken. Det är mjukt och njutningsfullt med svepande linjer och samklingande besked.

Wakenius sologlider från ”Cheek to cheek” to ”Ain’t misbehavin’” och jublet låter inte vänta på sig när han går i mål. Lundgren svarar med tunga ackord som kastar oss in i ett kyrkans rum. Salen växer och kommer samman i en berättelse om hans första möte med jazzen – som 15-åring med Petersons ”Night train” i hand. 

Strax efter paus hörs ”When summer comes”, och äntligen träder Lundgren fram med det där oändligt vackra som bara han kan leverera. Publiken sitter blickstilla, och i den avslutande ”Kelly’s blues” gör Backenroth ett lika bejublat som ursnyggt solo. Naturligtvis bjuds extranummer och så stående ovationer som svar på det.