Viveca Lärn föds den 6 april 1944 som ett "sladdbarn" till pappan Hubert och modern Katarina. Det är i slutet av en tid då Sverige sedan många år har präglats av fruktan för andra världskriget, men när Vivecas liv tar sin början är det vår och hoppet om fred har börjat spira, så även i den solgula villan på Delsjövägen i den välbärgade stadsdelen Örgryte i Göteborg.

Villan där familjen Lärn bor skiljer sig dock från de övriga då den består av hyreslägenheter. I samband med att Viveca föds visar det sig att den gamle sjökapten till granne har en svärmor som kommit dit för att dö, men inte får ro till det eftersom den nyfödda Viveca skriker dygnet runt. Så kommer det sig att Viveca knappt en vecka gammal skickas bort på spädbarnshem och att de fantasirika föräldrarna vid hennes hemkomst införskaffar sjuksköterskeuniformer på Butterick's som liknar barnskötarnas, eftersom Viveca nu vrålar än värre och inte känner igen vare sig föräldrarna eller den lägenhet där hon ska komma att växa upp, för växa upp och bestämma själv, det är det enda Viveca vill.

Det är här som Viveca Lärns bok om barndomen tar avstamp och det är genom detta underfundiga anekdotiska berättande som vi får följa hennes första 16 år i livet mot en fond av svenskt folkhem, salta stänk, en doft av torkad fisk, cha-cha-cha och drömmar om författaren Françoise Sagans Frankrike.

Artikelbild

| Pappa Hubert Lärn och en tioårig Viveca på "populärvetenskaplig promenad" vid Bohus fästning.

En kärleksfull plats tillägnas den Madame Bovary-lika mamman som ser livet som en fest och älskar romaner, men störst plats ges den avgudade pappa Hubert – flygande reporter och tecknare samt son till en sjöman som har seglat på de sju haven. Hubert är ofta frånvarande, fast för Viveca högst närvarande. De bästa stunderna är när de sitter tillsammans och ritar eller går ut på "populärvetenskapliga promenader".

Kanske är det där som Vivecas strävan efter intellektuell utmaning föds? Hon ogillar att leka barns lekar och kalas är det värsta hon vet för då måste hon delta i Hela havet stormar och äta tårta som får henne att kräkas. För Viveca kräks ofta. Hon vill bara bli stor så att det riktiga livet kan börja – då hon stolt kan vandra Avenyn fram med latinska titlar under armen på väg mot Läroverket, något högst ovanligt och exklusivt för flickor under denna tid.

I flickskolan dödas hennes språkligt perfekta men alltför fantasirika uppsatser med röda tillrättavisningar – flickorna ska i stället lära sig att bli goda hemmafruar. Hon deltar distanserat och blir en betraktare. Men betraktandet ska komma att bli Viveca Lärns skatt – en rik samling av högst levande berättelser och människoöden, alltifrån hur man gömmer vindruvskärnor i en sträng biologilärarinnas orientaliska matta till beskrivningen av den kufiske språkreseläraren William från Stratford-upon-Avon som bor omgiven av akvariefiskar och tusentals böcker.

Boken om författaren som ung är dock mer personlig än privat. Viveca Lärn är försiktig, nästintill jungfrulig i sitt porträtterande av de människor och kända namn som befolkar hennes liv. Hon avtäcker inga familjehemligheter och låter dem endast antydas som dämpande röster om natten.

Artikelbild

| Tonåringen Viveca Lärn sitter i sin farbror Haralds "herrfåtölj" och skriver på uppsatsen "Drömmen om Frankrike". Viveca vann tävlingen och fick resa till Cannes.

Barndomen får ett abrupt slut i och med att det beslutas att hela familjen ska följa efter pappa Hubert och emigrera till Amerika. Resan över Atlanten blir inte bara ett avsked av Göteborg och somrarna på Tjörn utan också ett oåterkalleligt farväl till barndomen och flickrummet i den solgula villan.

I det nya landet drabbas Viveca av det farligaste en sjöman kan råka ut för – nostalgia – en hemlängtan så svår att den gör henne djupt deprimerad. Men Viveca säger ingenting utan fortsätter att le, för hon har lärt sig att om man inte ler så är man inte heller välkommen.

Artikelbild

| Viveca Lärn är född 1944 i Göteborg där hon fortfarande är verksam. Hon är journalist och prisbelönt författare till de älskade barnböckerna om Mimmi och Eddie och till de folkkära romanerna om livet på Saltön som också har blivit hyllad tv-serie.

I familjen Lärn kramas man inte, men man strävar och man skojar. "Sladdisen" är självporträttet av denna skojiga men också allvarliga flicka som tycker bäst om att sitta på en sten och fantisera om fjärran länder tills den dag hon finner en annons om en uppsatstävling vars första pris är en resa till Cannes.

Den nostalgia som drabbade dåtidens sjömän är i "Sladdisen" inte bara en omskrivning för hemlängtan, utan också en längtan efter den barndom som har format Viveca Lärn och gjort henne till en av Sveriges mest folkkära författare.