Lindas unga ansikte, fullt av liv, strålar mot betraktaren i hennes pappa Lasse Bergs nya bok "Ändå inte försvunnen".

Men Linda är död. Hon blev 34 år. En dag 2016 snubblade hon i föräldrahemmet i Uppsala, föll mot en kruka och förblödde ensam med sin hund Yoda, sedan krukskärvor skurit av två blodådror i hennes ben. I samma ögonblick "babblade" Lasse Berg "på" nere i Sydafrika, sa att han aldrig varit så lycklig som då – han hade just sett sitt livs första afrikanska vildhundar.

Skärningspunkten mellan tragedin i Uppsala och författaren, radio- och tv-mannen Lasse Bergs eufori i Sydafrika, där han och hustrun Ingrid var på resa, inleder hans bok som bär undertiteln "Om sorg, tröst och att vara människa". Olyckan berövade honom hörnpelarna i hans liv: skrivlusten, reslusten, lusten till skönlitteratur och till framgång. Skrivlusten är det enda han har återfått. Sorgen klarar han tack vare Ingrid.

De stora författarna fick Lasse Berg att en gång i tiden lämna Flygvapnet och en karriär som meteorolog. Men efter Lindas död är faktatexter är det enda han klarar av att läsa, till exempel skriverierna om Donald Trumps väg mot presidentposten. Så blir Trump, mannen som Berg kallar sinnebilden för världens nya hot, "det ohämmade egenintresset", paradoxalt nog den som håller honom kvar i verkligheten.

Linda är utgångspunkt när Berg resonerar om vad som är människans medfödda natur och vad som är tids- och kulturbundet. Kärlek, inte slagsmål, blev resultatet när Homo sapiens mötte neandertalmänniskan, hävdar han och beskriver ett 35 000 år gammalt fynd i en spansk grotta med spår av en neandertalare i tandplacken hos en individ av vår ras. En kyss eller... ?

Berg förbluffas över att ingen såg Asiens makalösa uppsving på 1960- och 70-talen med fördubblad livslängd och dramatisk minskning av fattigdom, barnarbete och krig. På 1960-, 70-, och 80-tal tog Berg upp världsfattigdom och barnarbete, hotade regnskogar samt dubbelmoral och lögner kring biståndet. "Mina rapporter möttes inte sällan av misstro", skriver han. Sedan blev det Afrika och människans utveckling.

Nu återvänder Berg till samlar- och jägarfolken, som i grupper om 20–30 individer delade mat och skydd mot kontinentens skräckinjagande bestar. Extrem jämlikhet var livsförutsättning. Han illustrerar med ett färskt svensk exempel vad som händer om gängbildning och översitteri kommer in bland livstidsmedlemmarna "i en liten grupp på säg aderton annars kloka personer".

"Ändå inte försvunnen" är också en minibiografi över Lasse Berg. Kärleksfullt beskriver han mamman som köpte honom alla delarna av bokserien "Djurens liv", trots penningnöd sedan en skilsmässa slagit hennes välbärgade tillvaro i bitar. Lika kärleksfullt beskriver han Kurt, mammans partner, som gav honom ett gevär innan han började skolan och i hemlighet tog med honom att nattetid vittja andras hummertinor i Båstad, där familjen bodde på det behandlingshem där hans sju år äldre polioskadade syster vårdades. Och tack vare sin äldre bror fick han råd med gymnasiet.

Våra döda förblir hos oss, men med sin död förändrar de våra liv. Det är kontentan av Lars Bergs sorgebok, där han visar hur Lindas död griper in i hans liv och påverkar vad han prioriterar. Naturen och människan och en het debatt möter läsaren. Vilka är egentligen normala i den värld där kravet på individuell frihet har ersatt grupptryggheten? Det är en av hans uppfordrande frågor.