Det här är en vacker bok på 240 behändiga sidor. Begåvade Jonas Karlsson är en av Sveriges bästa skådespelare och utan tvekan en skicklig författare. Jag har tidigare med stor behållning läst hans lätt absurdistiska noveller. Även här i hans nya roman finns väldigt mycket skrivglädje – men faktiskt för lite handling.

Karlssons huvudperson Ingmar, pensionerad länsteaterchef, har många poänger. Inte minst när han ser tillbaka på alla sina ansträngningar och sedan upptäcker att hans rival knappt nämner honom i sin nya bok om länsteatern.

Missförstånden, misslyckandena, uppsättningen av "Aniara" som sablades ner för att Ingmar skulle ha nakna barn i slutscenen. Det ville han inte alls, de skulle ha nakendräkter. Moralpanik uppstod. Ingmar blev reducerad till ett misslyckande och möjligen en man med dragning till nakna barn.

Nu vårdar han sina rosor i en vildvuxen trädgård. De är ett arv efter hustrun Inger, som dött ifrån honom.

Här förekommer också sonen Erik, som är läkare i en annan stad och som bekymrar sig allt mer om sin kufiske änkling till pappa. Grannen Burman, först irriterande petimäter. Någon mer granne, som är rätt underbar när hon ska förklara varför Ingmar inte är bjuden på hennes dotters trädgårdsbröllop samtidigt som hon ber honom om en tjänst. Kommunalrådet, några kommunikatörer.

Persongalleriet är som ni ser väl valt men ytterst begränsat. Liksom miljön. Handlingen utspelar sig rakt igenom i Ingmars kök eller trädgård. Mest i rosensnåren. Där hittar Ingmar en vattenkran, en bortglömd, gömd i grönskan, kanske är den kopplad till sjövattnet och kan användas trots den torraste sommaren sedan kritatiden och totalt vattenförbud.

Men var kommer vattnet ifrån egentligen? Är Ingmar en trollkarl? Här börjar den surrealistiska sagan. Eller om de konstiga händelserna bara beror på slumpen…

"Regnmannen" påminner mig lite om en gammal favorit – "Barnsliga historier" av Peter Bichsel från 1969. Den innehåller dock noveller, men de är också lite absurda, lite "barnsliga" på ett avväpnande sätt. Men jag kan inte hjälpa det. Efter den första njutningen, glädjen över att bada i en bra text så växer något fram… Ledan kommer smygande som en katt i villaträdgårdarna.

Det händer för lite i "Regnmannen". Ingmars funderingar fångar mig inte längre. Det känns som om Jonas Karlssons fiffiga historia skulle ha passat bättre som novell.