Kanske kan man se ett citat som är med i romanen, av den ryska poeten Anna Achmatova, som en beskrivning av Lotta Lundbergs litterära metod: "Det kommande mognar i det förgångna, det förgångna pyr i vår framtid."

Enligt den formeln rör sig boken över tre olika tidsperioder som speglar varandra. Den första är slutet av 1990-talet. Sara Lander genomgår en tolkutbildning i det svenska försvaret. Hårdpluggning i rysk grammatik går hand i hand med krävande fysiska övningar. Man märker hos Lundgren en tydlig förtjusning i språkliga upptäckter och egenheter – det är en glädje som smittar av sig!

Romanen ligger hela tiden tätt intill huvudpersonen. Men det privata är också oavbrutet sammanlänkat med ett större skeende. Ur det mötet uppstår bokens starka energi. Ryssland vilar som en skugga över Sara Landers liv. I den första tidsperioden är läget bräckligt. Det är Jeltsintid, strax före Putin. Frihetshoppet som fanns några år tidigare är solkat, men skymningen har inte helt fallit över forna Sovjetunionens spirande demokrati. De aspirerande tolkarna ska förberedas för alla eventualiteter.

Bokens andra tidsperiod är placerad drygt tjugo år senare, det vill säga ungefär vår samtid. Sara Lander bor i Berlin och arbetar som utrikeskorrespondent. Perioderna varvas i boken, men denna period är den mest omfångsrika och kanske också den viktigaste.

Lotta Lundberg skriver fram ett kusligt scenario när hon skildrar Europas 2020-tal. Kusligt eftersom det är så nära i tiden och så svårt att avfärda som osannolikt. Snarare får man känslan att det vore förvånande om det inte är ungefär detta vi har att vänta oss.

EU är kraftigt försvagat och den fria rörligheten är ett minne blott. Var och en ser till sig själv. Gränserna mot Afrika och Mellanöstern är hårt bevakade. Nato har allt mer tappat intresset för det europeiska samarbetet. Ryssland flyttar fram positionerna. I Sverige pågår en allvarlig regeringskris. Klimatförändringarna skördar allt fler offer. I det här framtidsscenariot ter sig våra dagars försök att bromsa dem som hopplösa. De kommer ju, oavsett vad vi gör. Ungefär som döden, resonerar Sara Lander.

På Balkan har konflikter blossat upp, det talas om krig. Det är oroligheter på många håll, demonstrationer, rasism. Bokens mörka bakgrundsbrus får mig ibland att associera till en i andra avseenden högst olik författare som Michel Houellebecq. Det finns ett sug som är svårt att värja sig emot.

Den starka effekten kommer av det återhållna i uttrycket. Språket är effektivt, välfungerande och lättillgängligt. Det är en bok man gärna kan ta sig an i stora stycken. Lotta Lundberg skriver lika träffande om vänskap och kärlek som om politik.

Om den större världen som vi känner den håller på att försvinna i Sara Landers 2020-tal, gör en mindre det också, nämligen den gamla tidningsvärlden. Tidningsdöden breder ut sig. Sara Lander är dessutom allt mer frustrerad över att hennes texter lämnas till robotars och algoritmers gottfinnande, i stället för redaktörer.

När Sara Lander kommer i kontakt med ryssar i Berlin som vill värva henne till en nyhetsbyrå med kraft och resurser ligger vägen alltså öppen. Hon får göra avkall på viss yrkesstolthet men får å andra sidan pengar, utrymme och berömmelse. Hon blir en del av en hårt vinklad journalistik som ger en skruvad bild av Sverige. Det perifera och avvikande lyfts fram som huvudsak och norm.

Det är en allvarlig varning inför en medieutveckling som sker här och nu. Men Sara Landers sidbyte tvingar också läsaren till ett tankeväckande perspektivskifte. Vedertagna uppfattningar sätts i gungning.

Med den bakgrund som Lotta Lundberg så skickligt har byggt upp ter sig Sara Landers steg fullt trovärdigt, trots dess etiska komplikationer. Eller är det mer komplicerat än vad det verkar? Lundberg planterar en precis lagom dos av gåtfullhet i sin historia.

Den sista perioden i romanen är ett par decennier framåt i tiden. Sverige är en del av Scandland – ett resultat av att Sverige, Norge och Danmark har sökt sig till ett allt närmare samarbete. Sara Lander är då en kontroversiell person, betraktad som närmast landsförrädare i vissa kretsar. Men så enkel är inte boken att den lämnar läsaren med ett moraliskt och mänskligt facit. Tvärtom lever dess många brännande frågor vidare.