"Män kan straffas men inte våldtas." Märta Tikkanen läste orden i den danska tidningen Politiken en sommardag 1975, sittande på en klippa i den finska skärgården. Orden blev avgörande för hennes roman "Män kan inte våldtas", det berättar hon i efterordet till den nyss utkomna nyutgåvan av boken.

Redan i november 1975 kom boken ut i Finland, där den fullständigt krossades. Författaren, som då var rektor, fick av en elev höra: "Jag hade så önskat att rektorn skulle ha dränkt sig." En upprörd kvinna klappade till henne, en annan spottade på henne och på skolgården slogs hennes pojkar, tio och tolv år, för hennes skull. Bittrast var, säger Märta Tikkanen, att hennes man, Finlands kanske då mest uppburne författare, Henrik Tikkanen, inte gav henne något stöd.

Varför denna uppståndelse? Jo, det begriper man när man läser romanen. Hon klampade in i det tabubelagda: 1) sexuella handlingar, 2) begreppet frihet som blev ett skällsord för utsjasade småbarnsmammor utan chans att tillämpa den och 3) jämlikheten som inte fanns. Redan då använde hon uttrycket "Stå i bredd", som snart kom att bli ett honnörsord inom feminismen.

I Sverige mottogs romanen med stora famnen när den gavs ut i mars 1976. Tv och andra medier hakade på. Jörn Donner såg bokens filmiska möjligheter. Märta Tikkanen kopplades av den svenska journalisten Lena Svanberg samman med en stor utredning om våldtäkt som just kommit ut i USA – Susan Brownmillers "Against our will", som kom samma dag som "Män kan inte våldtas" gavs ut i Finland. Tala om timing!

Nu händer det igen. Nyutgåvan av "Män kan inte våldtas" klipper till samtidigt som våldet mot artisten Josefin Nilsson lyfter fram det fortfarande frekvent pågående våldet mot kvinnor. Vilken skam och vilken sorg, att så lite har hänt på så lång tid.

Tikkanens roman handlar om Tova Randers, en frånskild bibliotekarie som en julieftermiddag går in på en dansrestaurang för att fira sin 40-årsdag med en grillbiff. Ensamheten rider henne. Hennes två tonårspojkar besöker sin pappa och hans nya familj. Så blir hon plötsligt uppbjuden, det blir konjak till kaffet och fast hon vet hur korkat det är går hon sedan med den främmande mannen upp till hans våning. Snart får hon sitt livs första smäll.

Tikkanen beskriver den skam och förtvivlan som efter våldtäkten fyller Tova. Och skräcken för att någon ska ha sett henne. Sen börjar hon tänka på vad männen hon känt skulle ha gjort. Jo, börjat slåss! Och hon bestämmer sig. Mannen ska få känna vad förnedring är. Hon ska våldta honom, sedan anmäla sig själv till polisen och med mediernas hjälp basunera ut vad som har hänt. Då ska väl folk äntligen få upp ögonen och en förändring ske.

Den humor som Märta Tikkanen besitter blir i boken tveeggad. Ibland understryker den individens maktlöshet mot vedertagna värderingar och lagparagrafer. Men ibland punkterar den tragiken. Som när Tova, efter att slutligen ha lyckats i sitt uppsåt att försätta en våldsutövare i offrets situation, ringer polisen och anmäler våldtäkten och får svaret: "Lyckans ost. Hälsa honom hjärtligt." Då är crazykänslan snubblande nära.

Men den stora tragiken kvarstår; den att "Män kan inte våldtas", som rev upp så höga svallvågor för 43 år sedan, och alla andra försök att stävja våldet, i praktiken har gjort så liten skillnad.