Just nu pågår en debatt om den självcentrerade samtidslitteraturen, den som Maria Schottenius, i den krönika (DN 25/2) som utlöste debatten, menar slukar alla uppmärksamhet, mediernas såväl som läsarnas, medan annan litteratur marginaliseras – inte minst romanerna som berättar en större historia, gärna "Berättelsen om Sverige", och inte bara förmedlar en personlig erfarenhet i form av ett inskränkt självporträtt.

Varför har navelskådandet en guldålder i litteratur? frågar sig Schottenius. Svaret hon presenterar är att den sociala tillhörigheten som familj, släkt och klass utgör är försvagad, och att jaget är den enda bärande identitet vi uppfattar att vi har. Således är det också det enda som författarna tycker att de kan uttala sig om.

Reaktionerna på krönikan har varit många. Man har rusat till den självcentrerade litteraturens och dess författares försvar (AB 27/2, DN 11/3). Man har framhållit läsarnas såväl som kritikernas roll i den uttalat självbiografiska litteraturens popularitet (DN 1/3, SVD 18/3). Och man har påpekat att majoriteten av romanförfattare fortfarande gillar att göra om verkligheten och hitta på (DN 8/3). Åtminstone i den mening att de bemödar sig med att upprätthålla fiktionskontraktet – personerna och händelserna är fiktiva och ska inte förväxlas med verkligheten.

Artikelbild

| Sedan en tid tillbaka debatteras den självcentrerade litteraturen på svenska kultursidor. Man söker svaret på varför uttalat självbiografiska böcker nu tycks ha en guldålder.

Jag tänker inte göra ytterligare ett inlägg i debatten, utan ämnar i stället göra ett ställningstagande. Men först vill jag påpeka att Schottenius svar på frågan påminner om det som Ingrid Elam kom fram till i sin bok "Jag. En fiktion" (2012), där skriver Elam att det ökande antalet självbiografisk böcker inte måste vara ett tecken på en ökad jagcentrering, det kan också vara "ett uttryck för att något gått förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang, eller en världsbild", och att det enda vi har kvar är våra jag.

Jagberättelser av allehanda slag har funnits i alla tider, skriver Elam. Det som har skiftat är samtidens förväntningar på vad, eller kanske snarare vem, som döljer sig bakom det lilla ordet – som trots sin litenhet rymmer oändligt många världar. Ser man till vår äkthets- och personlighetsfixerad samtid finns det kanske en förväntan på att den som säger jag i en roman också är identisk men den som har skrivit den.

Men jag vill gärna tro att vi i Sverige inte är där riktigt ännu, utan att vi fortfarande har förmågan att bortse från vem som säger jag. I grannlandet Norge slänger sig en handfull kritiker redan med paraplybegreppet "verklighetslitteratur", som samlar all litteratur som har påstådd eller skönjbar biografisk bakgrund. De har slutat bemöda sig och gör inte längre skillnad på autofiktion, självbiografi och gammal hederlig fiktion på självbiografisk grund. Gud förbjude att begreppet "verklighetslitteratur" får fäste i Sverige.

Så till mitt ställningstagande. Jag, Viktor Andersson, lovar att jag ska fortsätta att bemöda mig, som läsare och inte minst som kritiker. När det gäller autofiktionen tänker jag hålla fast vid formuleringar som att huvudpersonen "har många likheter med författaren till boken", och när det gäller uttalat självbiografiska romaner tänker jag envisas med att kalla jaget i boken vid förnamn för att skilja hen från författaren. Jag tänker framhärda i att använda mig av "baseras på egna erfarenheter" och liknande formuleringar.

Jag tänker även bemöda mig som författare, vidhålla att det jag skriver inte handlar om mig, även om det faktiskt gör det och berättaren och tillika huvudpersonen delar mitt namn. Jag tänker anstränga mig för att upphäva och samtidigt upphöja verkligheten, inaktivera sanningen och stänga ute de vanliga erfarenheternas värld.

Jag lovar och svär att fortsätta ljuga fram det som kanske är sanningen.