Så länge jag kan minnas har jag gått omkring med en gnagande känsla om att ha missat nåt avgörande ögonblick eller en fantastisk era om än så bara med bara några få år. Jag har förbannat mitt öde för att jag inte var där utan ständigt varit på fel plats vid fel tillfälle. Eller ännu värre - på fel plats vid rätt tillfälle. Jag vet inte hur många gånger jag fastnat framför youtube-klipp med gamla band vars bäst före-datum gått ut för länge sen och önskat att jag varit där. Jag torskar totalt och sitter i TV-soffan och klipper med ögonen när mer eller mindre hysteriska amerikaner konfronteras med sina svenska rötter och förfäders öden i ”Allt för Sverige”. Jag är uppväxt på en fotbollsläktare där jag matats med mytiska berättelser om fotbollens guldålder och att allt var bättre förr.

En upplevelse av dubbelnostalgisk natur skedde dessutom häromdagen och fick också fart på mina nostalgiska funderingar. Ett mejl i inkorgen berättade att den italienske regissören Ettore Scolas film ”Vi som älskade varann så mycket” nu fyller 45 år och ska visas på utvalda biografer i nyrestaurerat skick. Jag glömmer aldrig när jag såg den första gången. Det var på det som kallades "Filmkunskap" i gymnasiet och som i praktiken innebar att man fick se ett stycke film på lektionstid. På sedvanligt uttråkat och skeptiskt gymnasiemanér undrade jag vad det var för skit de skulle tvinga på oss. En italiensk film dessutom, kan det bli tråkigare?

Ingen filmupplevelse har träffat mig hårdare än den där i aulan på hårda och obekväma stolar. Den bitterljuva nostalgiska tonen i berättelsen om de tre vännernas liv och öde knockade mig totalt. Deras resa från tiden som partisaner i kampen mot fascismen genom deras vänskap som sätts på hårda prov när de alla slåss om kärleken till samma kvinna fram till insikten om att morgondag blivit gårdag och att tiden som flytt aldrig kommer tillbaka. Nostalgi har helt enkelt aldrig skildrats vackrare och mer innerligt än så.

Får jag möjlighet ska jag förstås se den igen. Jag gör det dock i så fall med skräckblandad förtjusning och fasar för att den inte alls kommer att vara lika bra som jag vill och tror att den ska vara. Jag menar saker och ting är ju sällan så bra som man minns dem. Till och med fotbollen är ju bättre nu än den var förr. Det enda man vet med säkerhet är att nostalgin helt enkelt inte är vad den har varit.

Micke Pihlblad är kulturchef för Östgöta Media och skriver krönikör var fjärde vecka.