Någon gång vid mitten av 1990-talet utkom den franske psykoanalytikern Jean-Bertrand Pontalis självbiografiska ”Kärlek till begynnelserna” i Jan Stolpes svenska översättning.

Minnet skvallrar om ett positivt intryck, men som så ofta har mycket av innehållet fallit i glömska och i första hand är det titeln som dröjt kvar. Kanske för att den ger en antydan om att förhållandet till det förflutna inte behöver vara ett nostalgiskt fotbad och kan istället påminna om friskheten i de ögonblick, då man tycker sig stå inför något nytt.

Dessa kan självklart se olika ut, men i någon grundläggande mening bär de prägel av allmängiltighet och för egen del får jag ofta (positiva) flashbacks när jag passerar gamla brandstationen vid Sågarbacken i Åby.

Idag står byggnaden tom och framtiden verkar oklar, men 1957 gjorde jag mitt första skolår i ett klassrum på bottenvåningen.

På övervåningen fanns också ett bibliotek.

Om jag minns rätt var det bara öppet några kvällstimmar varje måndag. Ett litet rum där besökarna trevade sig fram i de smala prången mellan hyllorna. Trängseln kunde, särskilt om vinterkvällarna, bidra till en tyst och förtätad atmosfär. Alla tycktes insvepta i sig själva när de lät blicken vandra från bokrygg till bokrygg. Den fridfulla stämningen bröts dock vid ett tillfälle när någon blygt viskande frågade efter norrmannen Agnar Mykles erotiskt frispråkiga roman”Sången om den röda rubinen”, som väckt skandal när den utkom 1956. Det uppstod ett tumult och bibliotekarien, en äldre man, röt likt ett lejon, vilket fick den presumtive låntagaren att dra sig tillbaka.

I mitt fall rörde det sig om helt andra alster och bland de titlar som dyker upp i minnet märks Uri, grottpojken, Marjorie Kinnan Rawlings Hjortkalven, Louis de Geers Singletonböcker, Richmal Cromptons serie om busfröet Bill, Holger Åbysons lokalt förankrade böcker om Lasse Holm och så Enid Blyton, vars författarskap försetts med varningstriangel numera.

Hon har - inte utan skäl - beskyllts för att vara främlingsfientlig, socialt fördomsfull och sexistisk. Men det var knappast något som störde en ung läsares hunger på de äventyr som dukades upp i Femböckerna och sviten om Hemliga sjuan. Böckerna var omåttligt populära - den samlade upplagan av Enid Blytons böcker lär uppgå till 600 miljoner - och det är rimligt att fråga sig om de hade någon indoktrinerande verkan. Förmodligen, de speglade åtminstone en rådande tidsanda, men denna tidsanda är samtidigt föränderlig och Enid Blytons böcker har drabbats av acklimatiseringsbesvär. Ändå bidrog de till ett läsintresse som hållit i sig genom åren. Men mest avgörande var det lilla biblioteket på krönet av Sågarbacken.