Om denne tappat bort sig i ”en skog så vild och full av snår”, så består vegetationen i den rumänske författarens verk av ord – mängder av ord. Boken är nämligen på drygt 800 täta sidor, heter ”Solenoid” och liknar få andra böcker.

Titeln syftar på några jättelika magnetspolar som får föremål och människor att sväva. De finns i Bukarest, som också är hemvist för romanens namnlöse och misslyckade poet. Efter ett litterärt magplask har denne fått finna sig i en grå tillvaro som språklärare vid en av stadens skolor.

Men det är bara grundstenarna i en både realistisk och surrealistisk skildring från instängdheten i ett slitet hemland. Romanen innehåller betydligt mer än så och kan närmast liknas vid en litterär loop som slingrar sig genom kända och till synes okända delar av existensen. Kanske går det inte ens att dra en tydlig gräns mellan den yttre världen och den olycklige diktarens fantasier, minnen och dagboksreflexioner. Det krävs ytterligare närkontakt med texten för att komma till rätta med de exakta omständigheterna och läsningen fortgår.

Det är, som sagt, lätt att hamna på villovägar och i en tid när användarvänlighet är en dygd skulle Cartarescus text kunna uppfattas som en förolämpning. Man kan också fråga sig vad poängen är med ett verk, som befinner sig bortom det omedelbart tillgängliga.

Ett svar skulle kunna vara att den höjer läsförmågan, bjuder på möjligheter till fruktbara felläsningar, insisterar på verklig uppmärksamhet och åskådliggör sådant som inte varit åtkomligt tidigare. Men det kan ta sin tid och det är lätt att tänka sig de första reaktionerna inför ett verk som James Joyces ”Finnegans Wake” när den damp ner på bokhandelsdiskarna 1939. Den har väl aldrig blivit en stor läsarsuccé, men har hållit igång en industri av litteraturforskare som frilagt olika sidor av innehållet. Den kräver ett särskilt ”mörkerseende”, som har tagit tid att utveckla. Även om irländarens bok inte ligger på varje nattduksbord, så har tolkningarna sipprat ut i världen och sättet att berätta känns trots allt inte lika främmande längre. En gissning är att det också banat väg för en författare som Mircea Cartarescu.

Hur eftervärlden kommer att betrakta ”Solenoid” återstår att se, men den alstrar samma sorts kraftfält som magnetspolarna i Bukarest och under läsningen befinner man sig någon decimeter ovan mark. Min GPS är kanske inte helt pålitlig, men läsningen flyter genom en berättelse, som fått svensk språkdräkt i Inger Johanssons mycket vackra översättning.

Allt detta sagt som ett boktips inför sommaren.