När saker och ting fungerar fint får det europeiska systemet sällan uppskattning. Desto flitigare utses Bryssel till syndabock, också när unionen inte har med saken att göra alternativt när Sverige ”övertolkat” reglerna och gör lite mer än vad som faktiskt krävs, skriver Maria Björk Hummelgren som tagit bilden vid sitt senaste besök i EU-parlamentet.
Vad beror svenskarnas ointresse för den europeiska politiken på? Bristande upplysning från inhemska politiker och journalister? Ja, åtminstone delvis. Men nog är det underligt och lite oroande, särskilt med tanke på hur påverkade och beroende Sverige är av det som beslutas på EU-nivå.
Nästa år är det inte bara val till EU:s högsta politiska organ. Det är också 30 år sedan Sverige folkomröstade för att bli medlem i unionen. Ett fullvuxet medlemskap som ändå inte känns riktigt moget. Är det till och med något motvilligt?
När dessa rader skrivs befinner jag mig i Bryssel för näringslivets parlamentariska samling European Parliament of Enterprises, vilket samordnas genom de europeiska handelskamrarna. Varje land får delta med lika många företagsrepresentanter som ordinarie ledamöter, innebärande att Sverige har 21 av de 705 platserna. I jämförelse har Tyskland 96, Frankrike 79 och Italien 76.
Vi är små i sammanhanget och behöver för att åstadkomma något bilda allianser och hitta stöd hos andra. Sverige har en historia av fred och att hålla sams med de flesta. Numera driver inget riksdagsparti längre aktivt frågan om att vi ska lämna EU (V och SD är alltjämt kritiska). Samtidigt är Sverige ett säreget litet land, som helst följer vår egen karta och kompass genom den politiska snårdjungeln. Ibland kan och får vi det.
Ofta är vi dock bundna av EU:s lagar och regler, som trumfar de nationella. När saker och ting fungerar fint får det europeiska systemet sällan uppskattning. Desto flitigare utses Bryssel till syndabock, också när unionen inte har med saken att göra alternativt när Sverige ”övertolkat” reglerna och gör lite mer än vad som faktiskt krävs.
Vi tycks gärna tro att vi kan lite bättre än övriga européer. Visst finns områden där det stämmer, men att ha inflytande handlar inte bara om att ha ”rätt”. Det handlar lika mycket om att förstå arbetsordningen. En representant här i Bryssel jämförde svenskarnas med finländarnas attityd när länderna var rookies i unionen. Medan finländarna studerade spelreglerna betedde sig svenskarna lite som missionärer, redo att upplysa övriga Europa om den rätta vägen.
Situationen har förstås blivit bättre och svenska parlamentariker och tjänstemän har blivit både mer proffsiga och europeiska, men lider alltjämt av den undermåliga kunskapen och intresset på hemmaplan. Antalet ackrediterade svenska journalister i Bryssel 2022 var nio medan det i Washington fanns 33 – trots att det som beslutas på den förra orten har direkt påverkan på svenskarnas vardag. Europafrågor lyser ofta med sin frånvaro i medierapporteringen. Det är inte bara ignorant, det är faktiskt sorgligt.
I tider som dessa med krig i vår närhet, ekonomiska utmaningar och ökad polarisering är den europeiska gemenskapen viktigare än någonsin. Sverige bör göra upp med sitt motvilliga medlemskap och istället omfamna det genom ökad kunskap, synlighet och engagemang. Därigenom kan vi också göra ett mer upplyst val när vi den 9 juni ska rösta fram Sveriges representanter för kommande fem år.
I parlamentsbyggnadens innersta kärna tillsammans med drygt 700 tyskar, fransmän, italienare, kroater, danskar, irländare och greker lyssnar vi till European Anthem (nationalsång). Det är mäktigt. Vackert. Vi har en samhörighet – utan att för den sakens skull vara mindre tyska, franska eller svenska. Men vi är också européer. Tillsammans verkar vi för fred, frihet, demokrati och handel över gränserna. Det är något att vara stolt över.
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef vid Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT
