Det är viktigt att ta protester på allvar

För ett par veckor sedan lämnade den första kullen läkarstudenter Vrinnevisjukhuset.

Berit Malmqvist på Tyska torget vid demonstrationerna för att rädda Vrinnevisjukhuset.

Berit Malmqvist på Tyska torget vid demonstrationerna för att rädda Vrinnevisjukhuset.

Foto: Robert Svensson

Krönika2022-02-11 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var en glad nyhet med tanke på att vi verkligen behöver fler läkare och över huvud taget fler anställda inom sjukvården. Det var också en glad nyhet för Norrköping. En bekräftelse på att ”vårt” sjukhus är ett viktigt och ett riktigt sjukhus. 

Det är också en nyhet som påminner mig om att samhällets eller stadens utveckling är långt ifrån självklar. Det spelar roll vem eller vilka som bestämmer. Engagemang spelar roll. Om det inte hade varit för en blandning av statligt stöd, slumpen och ett lokalt engagemang hade vi inte haft något Industrilandskap idag. Det fanns en del som ville riva bort det gamla och bygga nytt, i glas och betong.  Vi hade inte haft något universitetscampus i Norrköping om det inte hade funnits politiker som Kjell Norberg(S), som var kommunstyrelsens ordförande i slutet av 90-talet och som långt före andra begrep att det var möjligt att sprida högre utbildning. 

Och det är inte säkert att vi hade kunnat läsa nyheten om läkarstudenter på Vrinnevisjukhuset om det inte hade varit för den lokala eldsjälen Berit Malmqvist. 

Hennes roll i sammanhanget kan inte underskattas.  Hon reagerade snabbt och kraftigt när landstingets förvaltning 2003 presenterade ett förslag om så kallade strukturförändringar. Sjukhusen i länet skulle ges olika inriktning, komplettera snarare än dubblera varandra. En konsekvens var att akuten i Norrköping skulle begränsas kraftigt nattetid.  Grundtanken var på inget sätt unik. Specialiseringen inom sjukvården gör att vi kan bota allt fler, men gör samtidigt att det blir svårt att erbjuda all kompetens överallt. Centraliseringar krävs för att klara tunga investeringar. Därför pågick det liknande resonemang i andra delar av landet. Förresten, de pågår fortfarande på många håll.

Förslaget röstades igenom men den S-ledda landstingsledningen rev sedan upp beslutet. Oron och kritiken levde emellertid kvar och ledde till ett maktskifte i landstinget och att det bildades ett nytt parti, Vrinnevilistan. 

Ingen kan förstås idag säga vad som hade hänt om inte Berit Malmqvist hade reagerat. Och om inte läkaren Helene Molina Andersson och den dåvarande oppositionsledaren Marie Morell (M) och många andra hade hakat på. Det är möjligt att kritikerna överdrev, att sjukhuset inte hade förvandlats till en vårdcentral om beslutet hade fått leva vidare. 

Politik är svårt därför att det krävs prioriteringar, olika intressen står mot varandra. Det är långt ifrån säkert att lokala opinioner driver det som är bäst för flest i längden. Det jag emellertid är helt säker på är att protesterna 2003 resulterade i ett bra beslut för Norrköping. 

Sjukhuset är självklart viktigt för alla som behöver sjukhusvård, men det spelar också roll för hela bygdens utveckling. Under de senaste åren har vi haft en kraftig ökning av antalet arbetstillfällen i Norrköping. Intresset för att satsa i Norrköping har ökat. Självfallet har det betydelse om det finns en fungerande samhällsservice, dygnet runt.

Jag är dessutom säker på att det är viktigt att ta protester på allvar. Det gör fortfarande ont när jag tänker på att Berit Malmqvist i början bemöttes med en hel del raljanta kommenterar från de styrandes sida. Det är aldrig ok att slå neråt.

Jag är en inbiten socialdemokrat men det betyder inte att jag i alla lägen tycker att andra har fel. Därför tvekar jag inte att en dag som denna påminna om Berit Malmqvists, Helene Molina Anderssons och även moderaten Marie Morells insatser för Vrinnevisjukhuset.  

Lars Stjernkvist

socialdemokrat, tidigare kommunstyrelseordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT