En ny undersökning som Vision har genomfört visar att vi har en bit kvar till arbetsplatser utan diskriminering.
Att diskutera normer, olikheter och hur arbetsplatserna fungerar måste prioriteras av både fack och arbetsgivare.Välfärden har inte råd att mista kompetenta och engagerade medarbetare.
Fackförbundet Vision organiserar chefer och medarbetare inom kommun, region och kyrkan och privata verksamheter. Visions medlemmar har fått besvara frågor kring hur hbtqi-vänlig arbetsplats de upplever att de har. Resultatet visar att vi inte är i mål med att skapa arbetsplatser som är inkluderande och välkomnande oavsett sexuell läggning och/eller könsidentitet/könsuttryck.
I Norrköpings kommun uppger Visions medlemmar att de upplever att det förekommer diskriminering på grund av sexuell läggning könsidentitet/könsuttryck. Totalt svarade 91 personer på enkäten, som skickades ut till drygt 1 000 medlemmar. Många är tillfreds med arbetsgivarens insatser för att skapa en arbetsplats för alla. Men det är inte tillräckligt. Målet måste alltid vara en nolltolerans.
I en stor återkommande europeisk enkätstudie (FRA 2020) som omfattar 2 500 hbtqi-personer från Sverige framkom att en av fem hbtqi-personer i studien kände sig diskriminerade på arbetet. En studie från Göteborgs stad utsattes ungefär en femtedel för någon form av kränkning eller diskriminering av kollegor, chefer eller brukare, dagligen eller ganska ofta (Björk och Wahlström, 2018).
Detta är förstås helt oacceptabelt. Vision uppmanar Norrköpings kommun att:
- Arbeta förebyggande enligt diskrimineringslagens aktiva åtgärder, liksom det systematiska arbetsmiljöarbetet där den organisatoriska och sociala arbetsmiljön är i fokus och samverka med Vision och andra fackförbund.
- Genomföra breda utbildningsinsatser om vad diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling innebär och vad som ska göras när personer blir utsatta.
Mer kan göras för att skapa en arbetsplats för alla, där det råder nolltolerans mot diskriminering och trakasserier. Välfärden skriker efter arbetskraft och därför är det än viktigare att arbeta med problematiken så att inte viktig kompetens riskerar att gå förlorad.