Krönika Den 6:e juni kom jag hem sent från jobbet, och det enda jag gjorde innan jag lade mig var att titta på nationaldagsfirandet från Skansen. Detta typiskt svenska firande – modernt, ganska avslappnat, men högtidligt likväl – gjorde mig glad till sinnes. Visst var det delvis vanlig hemlängtan som fick sitt, men där fanns också en känsla av samhörighet med någonting större, med ett land och dess traditioner.

Men är nationalstaten verkligen något att fira? En vanlig åsikt är att nationalstaten är urkällan till rasism, chauvinism och krig. Nog finns det goda skäl att tänka så. Nationalstaten har spelat huvudrollen i världskrig och politiskt förtryck. Den kombinerar effektiv administration (staten) med en stark kulturell, social och politisk identitet (nationen).

Nationalstaten kan således i värsta fall sätta statens civila och militära verktyg i händerna på verkliga nationalister: de vars solidaritet med sina landsmän övergått i passionerad fientlighet mot utomstående. I gamla filminspelningar från nazisternas partidagar i Nürnberg kan man se deltagarnas kollektiva entusiasm, rent av förhäxning. I kombination med den tyska statsapparatens effektivitet kom denna entusiasm att få brutala följder. Det är därför sunt att hysa en viss skepsis mot nationsvurmande.

Dock kan man rättvist bedöma nationalstaten endast om man funderar över vad som skulle ha funnits i dess ställe. 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin utsaga att människans liv i naturtillståndet bestod av ett allas krig mot alla, ett påstående som sedermera har korrigerats av antropologer. Snarare än ständiga konflikter mellan individer, bestod den förmoderna människans värld av ständiga konflikter mellan små släktbaserade grupper. Inom var grupp rådde i stort harmoni, men en främlings liv ansågs inte mycket värt. Det var sådant småskaligt stamliv som formgav de sociala impulser som styr oss än i dag.

I ljuset av denna längre tillbakablick framstår nationalstaten som ett makalöst åstadkommande. Inom den erfar människor känslor av solidaritet, gemenskap och tillit med och för miljontals främlingar. Nationstanken begränsar inte vad som annars vore en gränslös välvilja mot människor världen över; snarare vidgar den vår sympati från det snävt lokala till det nationella.

Självklart känner vi också en allmän sympati för alla människor, oavsett hur främmande de är för oss. Men att leva ihop i ett samhälle kräver uppoffringar och kompromisser. Då behövs starkare band människor emellan än de som allmänmänsklig altruism kan skapa.

Vi kan därför delta i nationaldagsfirandet med ett rent samvete, samtidigt som vi värjer oss mot hållningen att nationell sammanhållning måste innebära inåtvändhet och total kulturell likriktning. Nationell gemenskap fungerar som elden gjorde för våra förfäder, grottmänniskorna. Utan vaksamhet kan den bli livsfarlig, men att leva utan den är inget alternativ.