Ledarkrönika Allt är som bekant relativt i denna postmoderna tidsålder och helgens finska riksdagsval är inget undantag. Vem vann egentligen?

Socialdemokraterna ökar med hela sex mandat och blir största parti – med 17,7 procent... Bättre än katastrofvalet för fyra år sedan, men för första gången någonsin får inte något parti över 20 procent.

Sannfinländarna är med 17,5 procent nästa lika stora som Socialdemokraterna. Ett fantastiskt valresultat, men bara relativt det nationalistiska kaos som präglat Sannfinländarna tidigare under mandatperioden (då partiet sprack). Faktum är emellertid att Sannfinländarna backar jämfört med valet 2015.

De grönas framgångar är då mer uppenbara: 11,5 procent och ytterligare fem mandat. Nästan lika bra gick det för Vänsterförbundet (8,2 procent, plus fyra mandat).

Andra fick nöja sig med att det inte gick sämre än förra gången, som Svenska folkpartiet vilket åtminstone inte förlorar sin riksdagsrepresentation. Samlingspartiet får med 17 procent ytterligare ett mandat medan Sannfinländarnas utbrytarparti Blå till sist bara fick 1 ynka procent av väljarna.

Svaret på frågan om vem som vann valet, beror alltså i stor usträckning på vem som tillfrågas. Däremot är det lättare att peka ut valets förlorare: förutom Blå det regeringsbärande Centerpartiet. Väljarna straffar Centern för framför allt ett misslyckat försök till social- och hälsovårdsreform. Partiet tappar fler än var tredje väljare och får till sist 13,9 procent. Det är partiets sämsta resultat på över ett sekel och i sammanhanget ska vi påminna oss att det traditionellt har varit Centern snarare än Socialdemokraterna som varit Finlands statsbärande parti.

Av intresse också utanför Finland kan vara att miljön seglade upp som en viktig fråga under valrörelsen. Det duger att tala om en Greta Thunberg-effekt på andra sidan Bottenhavet, vilket naturligtvis först och främst gynnade De gröna. Men paradoxalt nog också Sannfinländarna, vars populäre partiledare Jussi Halla-aho gjorde kampen mot det påstått gröna innerstadsetablissemanget och "cykelkommunisterna" till en paradfråga. Det retar många, samtidigt som minst lika många retar sig på en politiskt korrekt vänsterliberalism.

Så kunde två ytterlighetspartier i valet utnyttja den ömsesidiga aversionen till gagn för dem båda.