Vårt rättspatos i upplösning

Tystnadsmekanismer är särskilt utbredda inom hederskulturer, vid relationsbrott, i kriminella nätverk, i socialt utsatta områden.

De gängmord, skjutningar och sprängningar som nu skakat liv i det politiska dödköttet, är bara toppen av isberget.

De gängmord, skjutningar och sprängningar som nu skakat liv i det politiska dödköttet, är bara toppen av isberget.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2019-10-09 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Det blev stor uppmärksamhet när Tove Lifvendahl i SvD redogjorde för en 13-åring som utsattes för grova hot och trakasserier samt myndighetspersoner som avrådde familjen från att anmäla brotten. 


Med ett gediget rättspatos valde familjen ändå att anmäla och driva rättsprocessen vidare. Med följden att allt eskalerade tills de inte hade något annat val än att flytta från staden. 

I dagarna släppte Brå en rapport som bekräftar att exemplet i SvD inte var en enstaka företeelse. Rapporten studerar övergrepp i rättssak och så kallade tystnadskulturer. Den redovisar att tystnadsmekanismer är särskilt utbredda inom hederskulturer, vid relationsbrott, i kriminella nätverk och i socialt utsatta områden. 

Men även myndighetspersoner och olika stödfunktioner för vittnen och brottsoffer kan drabbas av en bristande tilltro till rättsprocessen. Vissa berättar att de har svårt att motivera brottsoffer och vittnen att anmäla och att vittna. I vissa fall avråder de personer från att delta i rättsprocessen. 

Det är något oerhört i dessa uppgifter. Det visar svart på vitt hur rättsstaten redan har dragit sig tillbaka. Och ett lika oerhört politiskt misslyckande. De gängmord, skjutningar och sprängningar som nu skakat liv i det politiska dödköttet, är bara toppen av isberget. 

På rapportsvenska uttrycks det som ett ”särskilt oroande resultat”. Att personer inom rättsväsende, myndigheter och ideell sektor inte kan motivera brottsoffer och vittnen att tala ”riskerar att utmana bilden av ett välfungerande samhälle”, och är i förlängningen ett hot mot rättsstat och demokrati. 

Det hade varit lätt att kritisera dessa personer för deras tvivel. Men i Sverige finns en stark tradition av att anmäla och vittna om brott. Inom rättsvårdande myndigheter lär denna princip vara ännu starkare. Det ska således mycket till för att de ska börja glida på principerna. 

Därför är det glädjande att rapporten inte riktar kritiken ditåt utan konstaterar att dessa personer måste känna sig trygga med att offer och vittnen skyddas. Vidare ger rapporten förslag på insatser inom rättsväsendet, såsom ett effektivare arbete med tidiga vittnesmål, avhoppare och hedersvåld. Samt att polisen tar tillbaka kontrollen i utsatta områden. 

Samtidigt konstateras att detta inte kommer att räcka. Hela samhället måste arbeta mot tystnaden. 

Ett första steg i den riktningen är att politikerna erkänner problemet. Inklusive justitieminister Morgan Johansson (S), som inte känner igen sig i rapportens beskrivning (SR 2/10).