Ledare Vänsterskribenter har en besatthet av väljargrupper. Det är i sig inte särskilt märkligt, med tanke på deras vana av att ständigt dela in människor i olika grupper, gärna rangordnade efter vem det är mest synd om och vem som är ondast.

För några år sedan var det ett evigt tjatande om att Sverigedemokraternas väljare bestod av ”unga arga män”. Det i sig skulle alltså förstås som en anledning att inte tycka om partiets politik – för vem vill sälla sig till gruppen av unga arga män? När SD blev för stort och tillräckligt många vågade berätta att de röstade på partiet fungerade inte det verktyget längre.

Nu har samma verktyg dykt upp igen. Denna gång gäller det den snabbt växande unga skara kvinnor som sympatiserar med Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor.

Maria Schottenius lanserar begreppet i en text i Dagens Nyheter (26/3). I bildtexten under fotot på Ebba Busch Thor står det ”sätter familjen och nationen först” och i artikeln dyker förutom Annie Lööf och Sara Skyttedal också Marion Marechal upp, som är systerdotter till Marine Le Pen och medlem i samma parti. Innan namnbyte hette partiet Nationella fronten. Om det fanns ett syfte med den sammanblandningen av personer vet bara artikelförfattaren.

Alldeles oavsett är det typiskt att detta argument återkommer. Högerskribenter beskriver ogärna vänsterväljare på samma svepande sätt och skulle det hända hade ramaskriet inte låtit vänta på sig. Även om skrikande vänsterdemonstranter på grundlagsskyddade torgmöten för all del skulle kunna kategoriseras som arga.

Frågan som ingen verkar ställa sig är varför dessa grupper skulle vara arga? Är en person som väljer att ställa sig utanför vänster/mitten-narrativet helt enkelt förbannad? Är den unga kvinna som tillsammans med sin make vill fördela sin föräldraledighet, eller för den delen bygga fler äldreboenden och skrota landstingen, arg?

Skulle inte det ökade stödet för KD och andra högerpartier bland kvinnor kunna bero på att de ser hur samhället utvecklar sig? De senaste åren har Sverige sett en markant ökad otrygghet för kvinnor i form av överfall och våldtäkter. Sjukvården är överbelastad och alltfler kvinnor är med rätta oroade över om de kommer att få en plats på förlossningen. En hets riktas mot de kvinnor som av omsorg valt att prioritera några år av sitt liv till sina barn i stället för arbetslivet. När en partiledare som Ebba Busch Thor synliggör dessa problem är det inte särskilt märkligt att det finns kvinnor som får förtroende för henne.

Kan det helt enkelt inte vara så att vänsterpartierna inte förmått att ta de problem som unga kvinnor upplever på allvar? Den nonchalans som dessa partier uppvisat inför dessa allvarliga samhällsproblem har helt enkelt fått många att tappa förtroendet för dem. Och om det skulle ha gjort dem arga är det faktiskt helt befogat.