Ledarkrönika Han är döpt till Mohamed, men hade kunnat heta Anton eller Oskar. Den ettårige pojken i DN:s reportage (12/4) är blond, har blå ögon – och bokstavligen utsvulten (han väger tre kilo). Just så såg svältande svenska barn ut en gång, senast i mitten på 1800-talet när hungersnöden härjade vårt land.

Men Mohamed svälter förstås inte i Sverige, utan i fånglägret al-Hol i Syrien. Det vistas minst ett 60-tal barn med svenskt medborgarskap i olika läger. Inte minst handlar det om småbarn, i många fall dessutom föräldralösa. Som Mohamed med det famösa efternamnet Skråmo. IS-terroristen som redan dödats under kriget, i likhet med Mohameds mor Amanda. I andra fall lever barnens mödrar fortfarande. Vissa försvarar fortfarande Islamiska staten. Det är svårt att känna annat än förakt för dessa folkmordsresenärer, men männen är i de flesta fall inte längre är i livet. Dem slipper vi att åter se på svenska gator och torg.

Fast vad göra med rännstensungarna? Ty även om jag veterligen aldrig sett just den termen är det så barnen ofta tycks behandlas i debatten. Under andra omständigheter hade staten förmodligen organiserat aldrig så kostsamma räddningsresor, men nu tvekar samma stat. Präktigt motiveras senfärdigheten utifrån byråkratisk argumentation. Vilka skyldigheter Sverige har gentemot dessa folkhemmets oönskade avfällingsavkommor tycks oklart, även om utrikesminister Margot Wallström (S) lovar att agera (men tydligen har stoppat ett chilenskt räddningsförsök).

Det hela är kort sagt bedrövligt, men blir inte bättre av mer eller mindre halvkvädna varningar i samhällsdebatten. Av olika skäl påstås det vara besvärligt, ja rent av farligt att försöka få hem barnen bara si så där. Jag antar att denna attityd ska ge uttryck för sunda förnuftets konservatism, i motsats till godhetsknarkande vänsterliberaler som vill öppna Sveriges gränser på vid gavel.

Men det är inte konservativt att låta svenska barn svälta ihjäl. Det är okristligt.

I stilla veckan kan det vara idé att fundera på vad det innebär att vara konservativ – på riktigt. Överraskande eller inte har begreppet visserligen blivit populärt på senare tid. Men att vara konservativ är inte att vara populär, utan att göra det rätta. Att vara konservativ är att med beslutsamhet dra rättvisans straffande svärd, men bara för att hugga de glupande ulvarna i stycken. Aldrig för att aningslöst skada de bortrövade lammen.

Den konservative slår vakt om fädernearvet och nu måste en tvåtusenårig tradition försvaras. Då bär den konservative sitt kors, stolt och frimodigt.

I debatten varnas för att också barn kan radikaleras. Ja, så kan det säkert vara och i vissa fall, när barnen är lite äldre, kan det ta sin tid att återge dem de svenska värderingar de har rätt till. Men ska verkligen vi vuxna svenskar – folk av frejdad stam – vara rädda för barn? Hur ynkliga och räddhågsna har vi inte blivit när vi låter kampen mot barbarerna koka ned till huruvida vi kan kosta på oss att eventuellt vara generösa mot minderåriga medborgare vars enda brott är att vara uppfostrade av usla föräldrar.

Barnen är just det, de är oskyldiga och i trängande behov av omedelbar hjälp. Den kan inte vänta till i morgon.