Ledare Sommaren 2018 förlorade Kebnekaises sydtopp sin position som Sveriges högsta. I stället var det nordtoppen, som består av berg i stället för en glaciär, som tog över. Men det verkar inte spela någon större roll för de tusentals fjällturister som under sommaren väntas försöka ta sig upp till sydtoppen. Antalet personer som vill besöka de svenska fjällen ökar överlag, inte minst på Kebnekaise.

Samtidigt som ökat intresse för fjällvärlden och naturen är positivt innebär fler besökare dock vissa bekymmer. Många överskattar sin egen förmåga och nyligen rapporterades om tre fjällräddningsinsatser till Kebnekaise då dimma överraskade dåligt klädda och förberedda vandrare.

För att möta det ökade trycket har länsstyrelsen i Norrbotten låtit nepalesiska sherpas lägga stentrappor längs vissa delar av västra leden upp mot sydtoppen. Tanken är att förebygga olyckor och tillgängliggöra Kebnekaise för fler. I samma andra har länsstyrelsen nu börjat överväga att flyga upp en bajamaja till toppen.

Att göra Sveriges tills nyligen högsta topp tillgänglig för fler är måhända en fin tanke. Och olyckor bör rimligen byggas bort om det är möjligt med enkla medel. Men med stentrappor och bajamajor närmar sig länsstyrelsen en viktig gräns för hur mycket man bör överbrygga naturliga hinder. Detta för människor som trots allt är ute efter att vistas i just naturen, och i fallet Kebnekaise rimligen sökt sig till en utmanande tur.

Samtidigt som resurser fokuseras mot det populära Kebnekaise riskerar leder i andra delar av fjällvärlden att bli utan underhåll. Detta för att Naturvårdsverket fick minskade anslag i årets budget. Det är framförallt de mindre lederna som då ligger i farozonen. Och då handlar det inte om trappor och bajamajor, utan om grundläggande hjälpmedel som tydliga stigar, skyltar och broar.

Även om budgeten för 2019 knappast kunde förutses då bygget av stentrappan mot Kebnekaise inleddes, är trenden för de fördelade statliga medlen gruvsam. Medan särskilda resurser läggs på en tuff, om än populär, led riskerar andra leder att förfalla. Hade det då inte varit bättre att de som trapporna byggts för uppmuntrades att besöka andra leder, som av naturen håller rätt svårighetsgrad? I stället blir konsekvensen av ökat underhåll på Kebnekaise, men inte på andra leder, att ännu fler styrs mot berget.

En bättre användning av de medel som finns för fjällförvaltning är, förutom stigar, skyltar och broar, att informera ovana vandrare om vad de har att vänta sig. Och vad som också krävs av dem, från topp till skodon. Ett gott exempel är Svenska Turistföreningens initiativ Fjälluff, som delvis går ut på att utbilda ungdomar om fjällvandringens alla bestyr.

För att fjällen verkligen ska vara för alla bör länsstyrelserna se till att bevara den naturliga svårighetsgraden. Både för dem som vill ha något enklare, och för dem som faktiskt är ute efter en ordentlig utmaning. (SNB)