Ledarkrönika Moderaternas tidigare finansminister Anders Borg var en nagel i ögat på bankerna. ”Vi har en stor banksektor och den utgör ett riskmoment för svensk ekonomi och för svenska skattebetalare” konstaterade han 2014, samtidigt som han uttryckte sin irritation över bankernas frikostiga utdelningar. Under sin tid som finansminister varnade (vissa skulle säga hotade) han bankerna med hårdare regler om de inte skärpte sig på olika områden och hamnade i konflikt med såväl den tidigare socialdemokratiske finansministern Thomas Östros – då i en ny roll som vd för Svenska bankföreningen – som Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos. Borg tyckte till och med att Nordeas kunder gott kunde byta bank!

Den knivskarpa analysen, den hårda retoriken och motviljan till politiskt korrekt följsamhet påvisade de Nya moderaterna när dessa var som allra bäst – och är ofta något som glöms bort i dag. Borgs efterträdare Magdalena Andersson (S) uttrycker sig snarare så försiktigt som möjligt efter det exempellösa slarv som Swedbank gett uttryck för. Någonstans går det att ana en unken doft av fjäsk för storfinansen.

Swedbank utreds som bekant för penningtvätt, insiderbrott och svindleri. Men banken har nöjt sig med att sparka vd:n Birgitte Bonnesen. Bolagsstämman gav resten av styrelsen ansvarsfrihet (som en bonus dessutom löneförhöjning) och röstade nej till förslaget om en extern utredning. Istället för att efter bästa förmåga samarbeta med myndigheterna, ägnar man sig i praktiken åt sabotageverksamhet.

Men det finns andra myndigheter i andra länder. I USA har finansmyndigheten DFS möjlighet att inte bara utkräva höga straffavgifter, utan i värsta fall också förbjuda banker att handla med amerikanska dollar. Med tanke på de möjliga kopplingarna mellan Swedbank och den uppmärksammade så kallade Magnitskijaffären, är dollarförbud långt mer än en blott hypotetisk möjlighet.

I så fall skulle förstås Swedbank gå under från ena dagen till den andra.

Denna möjliga moderna Kreugerkrasch dämpas visserligen av insättningsgarantin och andra möjligheter för staten att lösa ut problembanker. Men dylikt får inte vara gratis. Möjligheterna för tvångsförvaltning och de facto-nationalisering måste därför övervägas. För knappt tio år sedan tog Riksgälden blixtsnabbt över finanshuset Carnegie och en annan gammal moderat – den tidigare partiledaren Bo Lundgren – konstaterade att det var han (i egenskap av Riksgäldens generaldirektör) "som äger banken".

Det är dags för staten att klämma åt buset – på gator och torg, men också i storbankernas styrelserum.