Ledare När välmående Danderyds kommun nyligen chockhöjde skatten på grund av dålig hushållning väckte det stor uppmärksamhet. Men det mest intressanta kom efteråt. I DN:s fördjupande reportage om händelsen framgick att politikerna själva inte trodde att kommunen skulle få behålla pengarna från en skattehöjning. Därför såg de inte det som ett alternativ. Men så snart de förstod att de skulle få behålla varenda krona var beslutet enkelt.

Redogörelsen är talande för det kommunala utjämningssystemet. Det är ett komplicerat system som renderar en del missförstånd. Men också en del högst verkliga problem med kommuners incitament.

Syftet med systemet är omfördelning, för att ha en likvärdig kommunal service i hela landet. Men det gäller att skilja på utjämningen av kostnader respektive inkomster.

Kostnadsutjämningen fördelar pengar från kommuner med stark socioekonomi, tät bebyggelse och stor befolkning, till svagare, glesare och mindre kommuner. Det systemet är självfinansierat mellan kommunerna och kan betraktas som en symbol, eller till och med en förutsättning, för det kommunala självstyret. Och således värt att värna.

Ett liggande förslag på justering av kostnadsutjämningen, som just varit ute på remiss, gör att fördelningskaraktären förstärks. Men det är bara kostnadsutjämningen som nu är på väg att revideras. Utjämningssystemet består till 80 procent av inkomstutjämning. Det har mer karaktären av ett statligt bidrag och det är främst här problemen hopar sig.

Ovillkorade ekonomiska bidrag tenderar att leda till samma effekter oavsett om mottagaren är en person, en kommun eller en stat. Mottagaren anpassar sig till systemet och minskar sina ansträngningar för att ta sig ur sitt bidragsberoende.

En kommun som lyckas öka sysselsättningen får enligt en rapport från Timbro behålla 5 procent av sin inkomstökning. På motsvarande sätt kompenseras en kommun som misslyckas med arbetslivspolitiken med 95 procent av bortfallet. Höjer man skatten får man behålla allt. Likaså om man drar in vinster genom kommunala bolag. Kommunerna har således nästan inga incitament att förbättra sysselsättning och skatteunderlag. Medan sådant som skadar ekonomin – skattehöjningar och kommunalisering av näringslivet – uppmuntras.

Incitamentens effekter visar sig i allt fler kommunala bolag och att kommunerna höjer skatten. Samt att de kommunala skattehöjningarna har en stark tendens att bli permanenta. Det riskerar att leda till en ond cirkel av höjda skatter, offentliga företag och urlakat skatteunderlag.

Att kommunernas inkomster fördelas mellan kommuner kan det vara av godo på kort sikt. Men det kan samtidigt förvärra utvecklingen på längre sikt. Kostnadsutjämningen behövs, men inkomstutjämningen behöver reformeras så att incitamenten ändras. Innan de välmående kommunerna blir allt för få.