På söndagen går de tyska delstaterna Brandenburg och Sachsen till val och i båda fallen väntas nationalpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) skörda stora framgångar. I Brandenburg växer AfD på kristdemokratiska CDU:s bekostnad och stämmer opinionsundersökningarna skulle AfD bli jämnstarka med socialdemokratiska SPD (lite drygt 20 procent) med CDU som trea. I Sachsen håller SPD däremot på att raderas ut, men också CDU backar och AfD kan med runt 25 procent bli lika stora som kristdemokraterna.
Liksom på många andra håll i Europa kan populisternas framgångar åtminstone delvis förklaras med att de växer till både höger och vänster samtidigt. Typiskt nog uppmärksammas detta sällan i svenska medier, där AfD liksom Sverigedemokraterna brukar placeras längst till höger.
Det finns specifikt tyska skäl till AfD:s östtyska framgångar, men dessa representerar likväl inte något undantag, utan fungerar snarare som allmän förklaring till nationalpopulisters framgångar i många länder. Lägg först och främst märke till att jag skriver Östtyskland och inte östra Tyskland. Det är inte bara ett val av geografisk term, utan syftar på att Brandenburg och Sachsen har sina rötter i just Östtyskland – staten Östtyskland, eller som vi också sade DDR.
Man kan ju tycka att dessa östtyskar borde vara tacksamma för att slippa sin gamla diktatur! Just det tacksamma – där har vi en viktig förklaring till de som brukar kallas Wutbürger, de arga medborgarna. Trötta på att betraktas som mindre vetande av västra Tyskland, samtidigt som rotlösheten och de ekonomiska problemen är större i öst. Och när dessa arga medborgare dessutom frågar sig om det är rimligt med stor invandring får de höra att de är rasister. I bästa lätt välvilligt, men med en skarp underton – som om det handlade om att läxa upp vanartiga barn.
Att förolämpa någon är sällan ett bra sätt att få denne att byta åsikt. Just detta har hänt i Sverige – där sverigedemokratiska sympatisörer fram till åtminstone helt nyligen förlöjligades öppet i många sammanhang – och det har hänt i Tyskland. Men snarare än att marginalisera AfD, har rörelsen växt ytterligare och lockar numera också många vad man skulle kunna kalla "vanliga" väljare. Det gör fenomenet AfD så mycket svårare att hantera för såväl medier som det politiska etablissemanget. Ungefär som fenomenet SD i Sverige. Om 17 procent faktiskt röstar på Sverigedemokraterna, som i senaste riksdagsvalet, måste det ju tyda på att många just vanliga väljare stödjer partiet.
En annan vanföreställning är att nationalpopulistiska partier bara attraherar väljare i vad som brukar kallas marginaliserade områden. I själva verket växer populistiska rörelser i på de flesta platser och i alla väljarsegment. Det är inte längre innerstäderna som styr utvecklingen, utan snarare så att periferin växer in i centrum av den politiska debatten.
Opinionsmätningar som inför valen i Brandenburg och Sachsen bör alltid tas med en nypa salt, eftersom missnöjet inte alltid omsätts i faktiska röster (en del föredrar dessutom sofflocket på valdagen). Men om inte samma undersökningar visar sig helt felaktiga, kommer AfD sannolikt att få så stort inflytande – om än eventuellt i opposition – att partiet inte längre kan ignoreras. DDR må tillhöra historien, men Östtyskland utgör fortfarande en utmaning.