I tisdags var det interpellationsdebatt i riksdagen och försvarsminister Karin Enström (M) utfrågades om kvoteringar inom den kommunala räddningstjänsten.

Det här är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum, men som oftast debatteras utanför kammaren. Och därför är det bra att den förs även där och att självaste försvarsministern ställs till svars.

Det var nog många som häpnade över de svar som Enström levererade. Eller inte levererade – för det var tyvärr mest politiskt korrekta floskler som hon hade till svar på frågorna.

Brandmansyrket är ett av de få yrken där säkerheten och de hårda kraven på intet sätt kan förhandlas bort till fördel för andra idéer. Detta eftersom det mest grundläggande för en brandman är att han eller hon klarar de hårt pressade situationer som är en del av yrket. Situationer som inte sällan handlar om liv eller död och där varenda sekund är viktig.

Trots detta så har kraven för att bli brandman på senare år sänkts. Det brukar hävdas att man inte har sänkt kraven för kvinnor, vilket i sak är korrekt.

Det man har gjort i stället är att ha sänkt kraven för båda kvinnor och män. Resultatet är enkelt att räkna ut.

Trots att försvarsministern tydligt sa att hon var medveten om detta så försökte hon ändå slingra sig förbi de svåra och raka frågorna som riktades mot henne. Hennes repliker bestod mer eller mindre av tomma ord, liknande detta: ”För mig så är det helt självklart att en jämställd räddningstjänst också blir en effektivare räddningstjänst”.

Det finns mängder av exempel på hur kvoteringsivern har tagit sig i uttryck. 2011 kvoterades en utbildad brandman vid namn Simon Wallmark bort från ett sommarjobb vid Södertörns brandförsvar, trots att han tidigare genomfört en välfungerande praktik där.

När han sökte jobbet fick han till svar att han inte var behörig att söka, eftersom de utlysta tjänsterna skulle gå till kvinnor eller sökande med invandrarbakgrund. Det visade sig att många av de som hade fått jobben saknade brandmansutbildning.

Listan kan göras hur lång som helst, men poängen framgår.

Att räddningstjänsten, på grund av politiska idéer, riskerar att bli sämre på att göra sin primära uppgift: rädda liv, är katastrofalt. Och det handlar naturligtvis inte om att kvinnor inte ska få bli brandmän, men de måste naturligtvis klara de krav som finns.

Att i jämställdhetens namn sänka kraven är farligt.

Det är häpnadsväckande att se den moderata försvarsministern stå och argumentera som om hon vore vänsterpartist, där jämställdshetsidéer är viktigare än allt annat, oavsett konsekvenser.