Ledare Tacka EU för påskmaten. För som vanligt är livsmedlen vi köper subventionerade av unionen. Genom att EU betalar ut jordbruksstöd till bönderna kan de sälja maten till ett lägre pris. Utan stöden skulle konsumenterna behöva hosta upp hela kostnaden för ett påskbord med godsaker.

Men i framtiden kan det bli andra bullar. När Storbritannien lämnar EU uppstår ett hål i budgeten och det ser ut som att pengarna i huvudsak ska hämtas in genom nedskärningar i unionens gemensamma jordbrukspolitik. Särskilt pådrivande för att minska jordbruksstöden är Sverige (SVT 16/4).

Att långsiktigt minska stöden är troligen rätt väg att gå. En sönderreglerad marknad fungerar aldrig väl. Samtidigt är det inte fullt så enkelt att dra ner i unionens budget till jordbruket som de flesta svenska politiker ger sken av. Om inte konsumenterna är beredda att betala mer för mat med den blågula flaggan kan vi stå inför en omfattande utslagning av svenska gårdar. I stället för att odla spannmål skulle det planteras granskog på stora åkerarealer.

Sveriges bönder kan också vara de i unionen som drabbas hårdast av lägre stödnivåer, eftersom många är direkt beroende av EU-stöden för att verksamheten ska gå ihop ekonomiskt. En situation som kan förklaras av att svenska jordbrukare i stort har högre kostnader än sina konkurrenter i EU, som ett resultat av höga skatter och hårdare nationella regelverk.

Ett land som inte säkrar sin livsmedelsproduktion spelar även högt. Människor som är rädda för svält går i krig. Hungrande människor gör revolution. Att civilisation förutsätter bröd är den insikt som historiskt ligger till grund för EU:s jordbrukspolitik.

I Sverige har det också blivit trendigt att tala om självförsörjning av livsmedel i händelse av kris eller krig. Det är ett välkommet uppvaknande i ett land som är helt beroende av importerade insatsmedel för att kunna odla mat och föda upp djur. Men ännu verkar inte kopplingen ha gjorts mellan EU:s jordbrukspolitik och självförsörjning.

Det finns även fler målkonflikter i den svenska hållningen att kraftigt kapa i budgeten till den gemensamma jordbrukspolitiken. Det finns bland partierna i riksdagen ett stort samförstånd kring att hela landet ska leva, särskilt i dag när det talas om en växande konflikt mellan stad och land. Men det kanske mest utbyggda systemet för att hålla landsbygdens motor – jordbruket – igång på en del håll är just EU-stöden. Knappast är bidragsberoendet önskvärt, men det är en realitet – i hela unionen. I många EU-länder ses jordbruksstödet främst som ett socialt stöd, eftersom många människor lever på landsbygden och får sin försörjning från att driva småjordbruk.

Målet bör vara att på sikt minimera EU:s jordbruksstöd. Men allt för drastiska åtgärder riskerar den nationella självförsörjningen och försörjningen för stora grupper i hela unionen.